Allt var inte bättre förr

Före press- och medieombudsmännens tid pekades både misstänkta och dömda brottslingar ut med namn i offentliga sammanhang. Skampålar och galgbackar var en del av den svenska stadsbilden och offentliga avrättningar var länge ett folknöje. ”True crime” är alltså knappast någon ny företeelse och man behöver inte gräva djupt bland de digitaliserade svenska dagstidningarna Länk till annan webbplats. för att läsa om spektakulära brott och ond bråd död, något du kan läsa mer om i ett tidigare blogginlägg.

KB:s samlingar är helt enkelt fulla av personer vars namn har bevarats för eftervärlden för att de begått, blivit misstänkta för eller blivit utsatta för brott. Många av dessa namn har fallit i glömska, men i takt med att allt fler av KB:s digitaliserade men dåligt OCR-lästa katalogkort blir rättade ökar sökbarheten. I bildsamlingens porträttkatalog Länk till annan webbplats. innebär det att inte bara epitet som greve, grosshandlare eller sjuksköterska blir sökbara. Fram träder även en hel del mördare, tjuvar och bedragare.

Tjufvar och mördare

En av Sverige mest kända förbrytare är Jakob Johan Anckarström (1762–1792) Länk till annan webbplats., som avlossade skottet mot Gustav III på maskeradbalen. Den offentliga och utdragna bestraffningen av kungamördaren dokumenterades flitigt, förmodligen som ett statuerande och avskräckande exempel. Bilden här ovan är en av fyra på en samtida gravyr, som är digitaliserad och fritt tillgänglig i Libris Länk till annan webbplats.. Där finns fler digitaliserade bilder kopplade till mordet Länk till annan webbplats., som du även kan läsa mer om i ett tidigare inlägg.

En annan förbrytare som gått till historien är Lars Molin (1785 Länk till annan webbplats.– Länk till annan webbplats.1845) Länk till annan webbplats., mer känd under smeknamnet ”Lasse-Maja”. Smeknamnet kommer enligt uppgift från torpardottern Maja, vars kläder Lars lånade när han gömde sig i hennes hem. Det diskuteras idag huruvida kvinnokläderna användes för att undkomma polisen eller för att Lars periodvis levde som kvinna Länk till annan webbplats.. I KB:s porträttkatalog har Molin rätt och slätt fått epitetet "stortjuf" på katalogkortet, vars signum leder till omslaget från självbiografin som finns digitaliserad i flera olika utgåvor Länk till annan webbplats.. På samma ark finns två versioner av litografin ”Lasse Maija (30 år) ritad efter naturen 1836". Den ena av dessa är digitaliserad och fritt tillgänglig i Libris Länk till annan webbplats..

Några förbrytarnamn som på sin tid var beryktade men kanske inte lika kända för eftervärlden är tjuven och storbedragerskan Olivia Sofia Andersson Länk till annan webbplats., ”den tiofaldige mördaren” Johan Adamson Länk till annan webbplats., och "villatjuven" Per Alfred Johansson Länk till annan webbplats.. Bakom namnen gömmer sig säkerligen många svåra omständigheter och tragiska levnadsöden. Som historien om blott 16 år gamla Greta Almqvist Länk till annan webbplats. som 1915 sköts till döds av den ryske musikern Ivan Wolkoff. Bilderna är ofta klippta ur samtida skrifter och det finns ofta flera varianter av samma bild, som dessa av mördaren Per Mattias "Knifven" Johansson Länk till annan webbplats..

Fala damer och sluga bedragare

I porträttsamlingarna hittar vi även några damer med komplicerade, om än kanske inte konstaterat brottsliga, eftermälen. En ofta efterfrågad bild visar schavotteringen av Magdalena Rudenschöld (1766–1823) Länk till annan webbplats., i porträttkatalogen endast benämnd ”hoffröken”. Hon dömdes 1794 till döden för sin medverkan i Gustaf Mauritz Armfelts konspiration mot Gustav IV Adolfs förmyndarregering. Straffet ändrades till schavottering och spinnhus på Långholmen, och den digitaliserade bilden visar schavotteringen Länk till annan webbplats. vid skampålen på Riddarholmstorget den 23 september 1794.

En annan, på sin tid vida omtalad person, var den så kallade ”Vasaprinsessan” Helga de la Brache (1817–1885) Länk till annan webbplats.. Aurora Florentina Magnusson, som hon egentligen hette, lyckades lura till sig en pension genom att påstå sig vara hemlig dotter till Gustav IV Adolf och Fredrika av Baden. Hon avslöjades 1870 genom en artikel av Carl Norrby i Nya Dagligt Allehanda och började därefter kalla sig Anna von Ehrenberg. Även här ser vi olika versioner av samma bild, en av dem utgör omslaget till skriften Gif akt : Ett blad ur Wasahistorien (1895) Länk till annan webbplats. författad av P. A. Johansson, som fortsatte att driva Vasaprinsessans talan även efter hennes död.

Några årtionden mittemellan Magdalena Rudenschöld och Helga de la Brache orsakade Louise Amélie von Rothstein Länk till annan webbplats. skandal i Stockholms societet. Hon utgav sig för att vara gift med baronen Carl Ludvig von Rothstein, som det så småningom visade sig att hon endast hade "ett så kallat förhållande" med. En artikel i Svenska Dagbladet 1917 berättar att hon ”genom sitt oförsiktiga levnadssätt och alltför vidsynta tillmötesgående av stockholmskavaljerernas hyllning förlorade [---] sin framskjutna ställning inom societeten och blev [---] ’halvvärldens drottning’”.

Hon hade även en framträdande roll som "La Belle Inconnue" i Carl David Arfwedsons skandalskrift Spionen i den förnäma werlden i Stockholm, eller en och annan upptäckt om höga narrarm främmande äfventyrerskor och inhemska skojare (1831) Länk till annan webbplats.. ”Fru Rothsteins” öde bör alltså ha varit allmänt känt då Maria Röhl ritade hennes porträtt 1836. Något som kanske kan förklara det gåtfulla leendet och den bortvända blicken? Porträttet är, liksom resten av Maria Röhls porträttsamling, digitaliserat och fritt tillgängligt i Libris Länk till annan webbplats..

Lagens väktare

Porträttkatalogen kryllar givetvis även av poliser, advokater och domare. Här hittar man även detektiver som Johan Adolf Björkander Länk till annan webbplats. och skarprättare Dahlman Länk till annan webbplats. – Sveriges sista bödel, som du kan läsa mer om i ett annat blogginlägg. Lyfter man blicken från porträttsamlingarna kan man dessutom hitta en privatspanare i KB:s handskriftssamling.

August Strindberg drog sig inte för att benämna folk som bedragare eller lögnare. I slutet av 1880-talet gick han ett steg längre då han skrev en Promemoria för eget bruk Länk till annan webbplats. där han listar ”Orsakerna hvarför jag misstänkte Hansen vara tjuf”. Hansen var förvaltare på gården Skovlyst, där Strindberg med familj hyrde rum under en tillfällig exil i Danmark. Hansen utpressade Strindberg på pengar efter att ha fått veta att författaren haft ett sexuellt förhållande med hans tonåriga syster Martha. Strindberg gick till motattack och anklagade Hansen för en mängd stölder som hade rapporterats i närliggande villor.

Brottsplats KB

KB har, som många känner till, inte heller varit förskonat från brott. På 1970-talet stals en liten anteckningsbok ur August Strindbergs samling, ett brott som är och kanske förblir ouppklarat även om anteckningsboken i sommaren 2023 återvände till KB efter 50 år på vift. Nu är den digitaliserad och fritt tillgänglig i Arken Länk till annan webbplats.!

Stölder av en större och mer systematisk omfattning uppdagades 2004, då det även visade sig att den skyldige var anställd som enhetschef och förstebibliotekarie på KB. Under nio års tid stals sammanlagt 62 böcker från KB, hittills har 18 av böckerna lokaliserats och återlämnats. I KB:s föreläsningsserie Berättelser från KB den 4 oktober berättar Greger Bergvall, Jan Ottosson och Lars Korsell om några av dessa böckers historia, och om arbetet med att spåra och återbörda dem till KB. Missa inte det!