Visitkortsfotografiet

Under slutet av 1850-talet lanserades Carte de visite i Frankrike. Det var en fotografisk teknik där fotografierna kunde framställas flera åt gången, vilket medförde att det inte längre var så kostsamt att fotografera. Det betydde i sin tur att många fler kunde gå till fotografen och få sina porträtt tagna.

KB har uppskattningsvis 50 000 visitkortsfotografier i sina samlingar. På porträtten syns män och kvinnor, barn och åldringar som förevigats av fotografer verksamma i hela Sverige. Och på männen syns en hel del skägg, polisonger och mustascher – exempel på det varierade 1800-talsmodet för ansiktshår.

Skägg

Prästen Fredrik Hammarsten (1846–1922) hade ett välansat, men rejält och klassiskt helskägg, där mustaschen nästan smälte in i hakskägget, en vanlig syn bland männen som låtit avfotografera sig under denna tidsperiod. Kanske var det extra modernt för att den svenska kungen, Karl XV (1826–1872), odlade just denna typ av skägg.

Tonsättaren Andreas Hallén (1846–1925) bar också ett helskägg, som i hans ungdom var tämligen vildvuxet och rufsigt.

Det lilla hakskägget

Sedan har vi olika varianter av det ”lilla” hakskägget, så kallat get- eller bockskägg eller goatee, där pipskägg och tveskägg får anses vara varianter.

Läkaren Olof Fredrik Hallin (1821–1888) och författaren Nils Edvard Fredin (1857–1889) representerar två olika varianter av getskägget. Båda med trimmat hakskägg och mustasch, men den första utan polisonger och den andra med mycket välansade sådana.

Det klassiska getskägget är ju ursprungligen enbart ett hakskägg, men det tycks inte ha varit särskilt modernt bland de svenska männen vid denna tid. Det finns dock en bild av prästen Johannes Granqvist (1829–1907), som odlar ett lite längre getskägg utan mustasch.

Officeren Carl Leonard Hammarskjölds (1807–1878) hakskägg är också lite annorlunda. Det känns som ett klassiskt getskägg, men han har även yviga polisonger och en lite rufsig, bakåtkammad frisyr. På håll ser håret nästan ut som öron, vilket så här i efterhand ser rätt komiskt ut.

En variant på getskägget är pipskägget, som kan vara format på olika sätt. Officeren Carl Forsberg (1859–1927) och läkaren Ade Falk (f. ca 1850) kan sägas ha pipskägg, men deras typ av skägg kan troligen också gå under termen förlängt getskägg.

Det finns också längre varianter av pipskägg, som är en slags hybrid mellan helskägg och pip- eller tveskägg. KB:s legendariske riksbibliotekarie Gustaf Edvard Klemming (1823–1893) har denna typ av skägg. Det är ett helskägg, men också ett långt pipskägg. Dessutom anas en liten delning nertill i skägget, som möjligen gör det till ett tveskägg.

Det råder ingen tvekan om att militären Carl Fredrik Grevillius (1834–1933) odlar ett långt och ståtligt tveskägg. Återigen går tankarna till jultomten och här känns det som om det bara är tomteluvan som saknas.

Sedan finns de mer udda helskäggsstilarna. Officeren Gustaf Fleetwood har låtit skägget bli en förlängning av mustaschen, vilket skapar formen av en rektangel med en lång bas. Professor Claes Grundström (1844–1925) har istället gjort en mittbena i sitt hakskägg, vilket ser rätt udda ut.

Skepparkransen

En annan intressant typ av skägg är den så kallade skepparkransen. Denna variant lämnar ansiktet helt hårfritt och låter istället polisongerna fortsätta och mötas under hakan så att ansiktet istället inramas och framhävs.

Även läkaren Carl Gustaf Grähs (1814–1880) har denna typ av skägg, liksom köpmannen Peter Hammarberg (1814–1888). Den senare odlar en "vildare" variant av skepparkransen. Han låter också skägget gå upp mot mungiporna, så att det ramar in hakan. Hans skägg kan därför snarare sägas vara hybrid mellan skepparkransen och en så kallad "mutton chop", en skäggtyp som återkommer lite längre fram.

Som bilderna visar var det inte bara sjömän som odlade skepparkransen, utan modet spreds sig till alla möjliga olika yrkeskategorier. Det blåstes nytt liv i detta skäggmode på 1960- och 1970-talen men idag är stilen rätt ovanlig. Kanske är det dags för ännu en revival för skepparkransen?

Mustasch

Mustaschen kommer också i många olika varianter. Från lite fjun på överläppen till riktigt stora, buskiga varianter odlade i olika former, som antingen riktas uppåt eller neråt.

Plats och tid har påverkat vilken typ av mustasch som varit modern, men fotografierna visar att många olika former var tillåtna på 1800-talet. Medelålders och äldre herrar tycks ha föredragit en större mustasch så som ”valrossmustaschen” och ”preussaren”, medan mindre mustascher, så som ”tandborstmustasch” och ”tangorabatt” nästan alltid sitter på yngre män.

Valrossmustaschen

Valrossmustaschen är en buskig mustasch, som går ner över läpparna. Vid en titt på en bild av en valross, är det lätt att förstå namnvalet. Här ser vi häradshövdingen Ernst Geijers (1848–1914) klassiska valrossmusche.

Hästskomustaschen

Den klassiska ”hästskomustaschen” representeras här av konstnären Ferdinand Fagerlin (1825–1907), vars mustasch växer neråt, förbi mungiporna i vertikala linjer. Namnet på denna typ av mustasch kommer sig av att människor har associerat formen med en uppochnedvänd hästsko.

Preussaren och "cykelstyret"

”Preussaren” eller ”pröjsaren”, är en kraftig mustasch där ändarna smalnar av och vrids, mer eller mindre, uppåt. Ibland är de till och med upprullade som kringlor i ändarna. Agatha Christies ”Hercule Poirot” har till exempel en typisk Preussare.

Här ser vi två exempel på pröjsaren, den första på läkaren Torger Forssblad (1856–1924) och den andra, lite mer vidlyftiga, på översten Otto Harmens (1841–1898).

”Pröjsaren” och ”cykelstyret” är möjligen också varianter av varandra. Den första lite mer kraftigt växande, medan den andra är mer avsmalnad och ”uppstyrd”. Titta på köpmannen Viktor Gulldbrandssons (1852–1914) och tjänstemannen Berndt Hays (1864–1937) mustascher och jämför med dem på herrarna Forssblad och Harmens.

Dessa cykelstyremustascher är eleganta, men vilket jobb att hålla dem på plats. Hur mycket pomada gick det åt för att de inte skulle tappa formen?

Polisonger

Dagens polisonger är ofta små och diskreta rektanglar precis vid öronen. Under 1950-talet och några årtionden framåt experimenterades det dock en hel del med polisonger, som tillsammans med långt hår fick stå för opposition till tradition och överhet. Det är helt i motsats till polisongens betydelse på 1800-talet där det var borgarna som i första hand odlade den som en statussymbol.

Det första bilden av köpmannen Johan Erik Fröbergs (1818–1871) tunna, långa polisong är en mer diskret variant från denna tid. Polisongen går från hårfästet vid övre delen av örat i en rak linje ner till käken.

Läkaren Sven Erik Gustaf Hallongren (1829–1877) har en mot kinden tätklippt polisong, men den går ner och täcker halva kinden och hela käken. På engelska kallas detta ”mutton chops”, vilket väl beskriver formen på denna polisong. Termen ”lammkotletter” användas dock mycket sällan i Sverige för att beskriva denna polisongtyp.

Operasångaren Julius Günther (1818–1904) och domaren Carl Johan Napoleon Gripensköld (1828–1909) har båda en längre variant av ”mutton chops”. Särskilt Gripenskölds polisonger för tankarna till en hamsters kindpåsar, men under hans tid var hans täta, välformade polisonger med största sannolikhet en källa till stolthet.

Grosshandlare Axel Frisk (1850–1931) odlar både mustasch och polisong i svepande, nedåtgående linjer där mustaschens form smälter in i polisongens. Direktör Mauritz Hahr (1838–1917) väljer istället att separera mustaschen och polisongerna. Formen på dem är både kortare och rundare.

Ännu mer rundformade är Carl Gustaf Fris (1825–1905) polisonger, som sitter mitt på käken och är nästan helt avskilda från håret vid övre delen av örat. Formen på hans polisonger står också i kontrast till plymen på hans hjälm, de två tycks liksom ”prata” med och förstärka varandra.

"The sky is the limit"

Bilderna i KB:s porträttsamlingar är inte bara porträtt av specifika personer tagna av specifika fotografer. De speglar också den tid i vilken de tillkom. Därför kan vi genom att titta på bilderna även exempelvis studera olika typer av mode. I detta fall har ett nedslag i modet för 1800-talets ansiktshår gjorts, men det finns mycket annat att upptäcka.

Andra saker som vi närmare kan studera utifrån just dessa fotografier är till exempel hattar, frisyrer, kravatter, smycken, klädmode, barnfotografier och vilken typ av attribut människor väljer att fotograferas med.

Endast fantasin sätter gränser för hur vi kan använda oss av det fantastiska bildmaterial som finns i KB:s samlingar. Många visitkortsfotografier är katalogiserade Länk till annan webbplats. och flera av dem är digitalt tillgängliga i Libris Länk till annan webbplats.. Men det finns mängder av andra porträtt som måste sökas direkt i samlingarna. Du är välkommen att kontakta Bildsamlingen om du inte hittar det du söker på egen hand.