Minnen från en kräftmiddag

Sommaren 1905 gav sig Anders Zorn och Albert Engström ut på en segeltur till Finland och Estland i Zorns berömda segelbåt Mejt. En resa som bjöd på både kräftor, drycker och stora känslor. I KB:s bildsamling finns ett fotografi som föreställer en kräftskiva på en veranda. På baksidan av fotografiet står det ”Kräftkalas på Kiala gård i Borgå socken, 1905.” Där namnges även personerna som syns på fotografiet, eller rättare sagt de sex männen. En ung kvinna syns också på bildens högra sida, där hon sträcker armen efter ett av glasen på bordet. Kvinnan dukar av bordet efter kräftkalaset, som tycks vara avklarat eftersom inga kräftor eller annan mat längre syns på bordet. Två av männen röker, vilket ytterligare förstärker efter middag-känslan.

De tre männen som står upp är Albert Edelfelt (1854–1905), Albert Gebhard (1869–1937) och Kialas dåvarande ägare Oscar Lewin. Framför dem sitter Anders Zorn (1860–1920), Carl von (Kalle) Knorring (1861–1931) och Albert Engström (1869–1940). Carl von Knorring håller en uppslagen bok framför sig och männen ser ut att sjunga, troligtvis en sång hämtad från boken. Kanske en snapsvisa?

I Albert Engströms bok Bouppteckning Länk till annan webbplats. finns en reproduktion av ett annat fotografi från samma tillfälle. Där nämner han "flickan" på bilden i sin beskrivning. Han skriver: "Minne från en kräftmiddag i Albert Edelfelts barndomsgård Kiala i Finland. Från vänster Zorn, Carl von Knorring, Gebhard, Edelfelt, vår värd, jag, flickan, som fyllde glasen." Båda bilderna är från samma tillfälle och ingår i Albert Engströms fotografisamling Länk till annan webbplats., men det finns detaljer som skiljer bilderna åt. Exempelvis bär både Zorn och Engström skepparmössor här och Edelfelt har flyttat på sig, även han har fått en liten hatt på huvudet. Här finns fortfarande lite dryck kvar i glasen, men "flickan som fyller på glasen" står däremot kvar på exakt samma ställe, i nästan samma position.

Kräftor kräva dessa drycker!

Albert Engström skulle många år senare bli för evigt förknippad med kräftor, och de drycker de enligt honom krävde, genom den berömda affisch han framställde till rusdrycksomröstningen 1922.

I ett album som ingår i Albert Engströms fotografisamling finns det flera bilder från kräftkalaset. Bland annat ett fotografi från tidigare på kvällen, när kalaset är i full gång och gästerna sörplar i sig kräftorna med haklappar runt halsen. Zorn, Engström och Edelfelt finns med runt bordet även på denna bild, som även finns digitalt tillgänglig i det finska Museiverkets bildsamling Länk till annan webbplats.. På andra bilder från samma kväll kan man se att Edelfelt stöttar sig på ett par kryckor, något som även går att ana i den första bilden och antyder att han inte är i fysisk toppform.

Mästerligt skötte Zorn sin Mejt

Anders Zorn bad några år före sin död Albert Engström att skriva hans biografi. Engström tyckte inte att det var en bra idé, eftersom det redan då fanns hyllmeter med biografer skrivna om Zorn. Dessutom ansåg Engström att man helst skulle vänta till flera år efter en konstnärs död innan man gav sig på ett sådant uppdrag. Han tyckte inte heller att han var rätt person för uppdraget, eftersom han varken var kritiker eller konsthistoriker, men det höll inte Zorn med om. Han ifrågasatte snarare dessas bidrag till konsten:

Men jag vill just att en man som icke är yrkeskritiker, skall skriva om mig. Jag är trött på alla banaliteter om konst, ty hur kan en kritiker förstå konstens väsen?

Det blev till slut en biografi som publicerades 1928 Länk till annan webbplats., åtta år efter Zorns död. Biografin baserades på Zorns egna anteckningar, vilka Anders Zorns hustru Emma lät Engström ta del av. I boken skildrar Engström den segeltur i Zorns båt Mejt, som sommaren 1905 förde dem till deras gemensamma vän Albert Edelfelts födelsehem i Finland, där kräftskivan på fotografierna ägde rum. Det främsta skälet till att vännerna seglade till Finland tillsammans var för att tacka för att de valts till hedersledamöter i Finska konstnärsgillet. De startade sin seglats efter midsommarfirandet i Mora. Enligt Engström var Zorn en god seglare och utmärkt navigatör, som skötte sin Mejt mästerligt under hela seglatsen.

Vår segling till Finland blev härlig

Under seglatsen stannade vännerna bland annat till två dagar i Grisslehamn, där Engström hade sitt hem vid denna tid. Tillsammans med bland andra Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding hade Engström kommit överens om att det var dags att söka sig till naturen. Heidenstam flyttade till Naddö i Vadstena, Fröding till Värmland, medan Engström sökte sig till klipporna och hällarna i Grisslehamn i Roslagen.

Två dagar stannade Zorn hos mig och hade mycket nöje av att se på dansen kring midsommarstången, som ännu stod kvar.

Bland de dansande bondflickorna fann han en som sedermera blev hans bästa modell både för målning och skulptur. ’Alma’ blev ryktbar på två kontinenter.

Vännerna stannade till i Åbo och därefter fortsatte färden till Hangö. På kvällarna spelade Zorn melodier från Dalarna på sin bleckpipa, som han hade köpt under vistelsen i Åbo. Engström påpekar i boken att Zorn hade en sång på sina läppar under hela färden, antingen sjungande, nynnande eller visslande vid rodret. Varje morgon tog Zorn ett morgondopp. Det pågick enligt Engström ett ständigt idrottsligt bräckande herrarna emellan, framför allt när det gällde simning.

För att ytterligare förstärka bilden av ett ständigt tävlande berättar Engström att Zorn kunde sitta näck vid rodret en hel dag, trots gassande sol. När Engström inte ville vara sämre och följde Zorns exempel brände han sig och fick ordentlig solsting med feber och blåsor. Kanske kan man se i fotografiet från kräftskivan hur han är bränd på kinder och näsa? Eller är det helt enkelt alkoholen som ger färg?

En serie fester började, med ett ledsamt slut

En serie fester började, men ingen kan väl begära att jag skall kunna redogöra för dem.

Till sist nådde vännerna Helsingfors, där de på kajen möttes av vänner och ett intensivt festande följde. Men framför allt umgicks de med Albert Edelfelt, som Zorn kände från Paristiden och som sedan flera år även var Engströms vän. De seglade därför till Borgå och Haiko gård, dit Edelfelt välkomnade dem som gäster, eftersom han ville visa upp sitt barndomshem Kiala där kräftfesten också hölls. Haiko gård var Edelfelts sommarhus i Borgå, medan han tillbringade vintrarna i Paris. I ateljén som Edelfelt byggde på Haiko finns numera Albert Edelfelts ateljémuseum Länk till annan webbplats..

Även sista kvällen hade det festats. Från det tillfället på Haiko berättar Engström i sin Zornbiografi om en scen där de tre konstnärerna står i en trappa gråtande och håller om varandra. Edelfelt kallade upp Engström i trappan till översta våningen, där han ville visa något. Halvvägs upp för trappan fick Edelfelt ett oväntat utbrott och grät så han skakade, detta efter att bara en stund tidigare skämtat och varit på gott humör. Engström ropade upp Zorn för att hjälpa till att trösta Edelfelt.

Edelfelt var redan märkt av den sjukdom som skulle lägga honom i graven, fast vi icke kunde eller ville tro att slutet var så nära – två eller tre veckor. Sista kvällen på besöket hos Edelfelt bröt han ihop och grät 'konvulsiviskt'.

Engström och Zorn höll om Edelfelt och försökte båda lugna honom. De ville hjälpa sin sjuke vän. Zorn föreslog att Edelfelt skulle följa med på Mejt, eller åtminstone komma och möta upp dem efteråt i Dalarna, när de kommit hem från seglatsen. Då kunde de ses där och måla tillsammans. Men Edelfelt följde inte med. Några veckor senare gick han bort i en hjärtattack.

Seglatsen fortsatte till Estland. Du kan läsa mer om hela äventyret i Albert Engströms biografi. Länk till annan webbplats. Resan skildras också i Per Svenssons biografi Länk till annan webbplats.Anders Zorn – ett liv, en tid Länk till annan webbplats. (2023).