På spaning efter det förflutna

Hur räddar vi historiska spår från glömskan? Frågan känns brännande aktuell i vår tid, då krig, cyberattacker och klimatförändringar skapar alltmer akuta hot mot kulturarvsmaterial. Men utmaningen är långt ifrån ny. Historiker som Peter Fritzsche har beskrivit hur förändrade tidsuppfattningar efter den franska revolutionen – och oron för det som höll på att försvinna – bidrog till etablerandet av minnesinstitutioner i en rad europeiska länder under 1800-talets mitt. I Sverige går historien ännu längre tillbaka. Redan på 1600-talet inleddes organiserade försök att samla in, dokumentera och bevara det fysiska kulturarvet, inte minst genom Johannes Bureus (1568–1652), landets första riksantikvarie, riksarkivarie och kungliga bibliotekarie.

När vi läser Bureus 400 år gamla handskrifter Länk till annan webbplats. om hans upptäcktsresor för att beskriva runstenar, får vi en påtaglig känsla för denna historik. Dessa ritningar, anteckningsblock och citationssamlingar påminner oss om att vi som idag arbetar med kulturarvsfrågor verkar i en längre tradition. En tradition där likheterna ofta förvånar, trots de uppenbara skillnaderna mot vår digitala samtid. För att spela på författaren L. P. Hartleys berömda formulering: det förflutna må vara ett främmande land, men de gjorde inte alltid saker annorlunda där.

Digitisering av kulturminnesvårdens historia

Tack vare ett samarbetsprojekt mellan KB och Riksantikvarieämbetet (RAÄ) blir det möjligt att utforska Sveriges tidiga kulturminnesvård på ett helt nytt sätt. Projektet, finansierat av Kungl. Vitterhetsakademien Länk till annan webbplats., håller på att digitisera och tillgängliggöra en väsentlig del av denna historia. För KB handlar det om hela F-samlingen, som innehåller Bureus handskrifter, medan RAÄ bidrar med bland annat ett stort antal arkivhandlingar ur Ämbetsarkivet från 1600-talet till sent 1800-tal.

Genom digitiseringen blir detta material, som utgör RAÄ:s och Vitterhetsakademiens äldsta historia, tillgängligt för både forskning och en bredare publik. Via KB:s tjänst Manuscripta Länk till annan webbplats. och RAÄ:s Arkivsök Länk till annan webbplats. kan forskare och allmänhet utforska en återförenad samling, tidigare utspridd över flera arkiv, som vittnar om våra föregångares arbete för att bevara det förflutna.

Bevarandeåtgärder – en upptäcktsresa i sig

Vad betyder det i praktiken att digitisera historiska handskrifter och verk? Bildfångst är förstås en central del av arbetet för att digitalt bevara och tillgängliggöra materialet, men det är mycket som behöver ske innan materialet hamnar under kameran hos våra fotografer. I det som följer berättar vi mer om hur vi jobbar praktiskt inom projektet på KB för att bevara och förbereda samlingen inför digitisering.

All hantering utgör en risk för nedbrytning då volymerna och texterna är väldigt väl använda och oftast mycket sköra. Det märks att många av dem levt ett liv ute i fält innan de hamnade i magasinen under Humlegården Länk till annan webbplats. så de kräver genomtänkt och varsam hantering. KB:s konservatorer och bokbindare gör därför en grundlig tillståndsbedömning av handskrifterna och de konserveringsåtgärder som behövs innan de går vidare i processen. Den närkontakt med materialet som detta arbete innebär liknar på många sätt Bureus tidigare utforskningar av fornlämningar och runstenar.

Först och främst genomgår alltså varje volym en bedömning inför bildfångst och hantering. Utifrån fastställda kriterier undersöks och dokumenteras skicket på materialets olika beståndsdelar; bokband, häftning, inlaga och medium (till exempel bläck). Olika typer av skador graderas utifrån deras allvarlighetsgrad. En volym kan vara i gott skick med enstaka små revor medan en annan volym kan ha omfattande revor som riskerar att förvärras vid bläddring. Denna bedömning görs dels för att bestämma om några konserveringsåtgärder behövs men också för att de som arbetar med materialet ska ha de bästa förutsättningarna att hantera det på ett säkert sätt.

Under bedömningen noteras även om materialet är känsligt för förändringar i temperatur och luftfuktighet, vilket påverkar i vilken lokal bildfångsten sker. Till exempel har omslag av pergament en tendens att expandera eller krympa när klimatet fluktuerar och nedbrutet bläck riskerar att spricka om sidorna ”andas” för mycket. Vi tar också ställning till om ny förvaring behövs eller om en gammal kapsel är i dåligt skick och måste bytas ut. Om en volym är väldigt illa däran kan vi assistera under själva digitiseringen, till exempel vid öppning av ett bokband som riskerar att gå i bitar. Ibland kan vi också behöva hjälpa till att öppna hårt sittande spännen, eller med att bläddra om sidorna är mycket sköra.

Dolda skatter och andra överraskningar

F-samlingen är en snårig och varierad samling med sammanbundna handskrivna dokument. Här finns skisser över byggnader, runor och landskap, planscher men även gamla trycksaker som kantas av anteckningar. Varje volym har potential att överraska med iögonfallande bilder eller andra inslag av mer udda karaktär.

Första gången vi öppnade handskriften Fb 17:2 Länk till annan webbplats. upptäckte vi att det mellan sidorna har bundits in mynt på pergamentremsor. Man skulle kunna tänka sig att böcker innehållande föremål är svårare att digitisera, men i det här fallet passar inbindningen perfekt för bildfångst: mynten är lika bläddringsbara som sidorna! Känslan av att upptäcka en liten skatt har varit återkommande genom projektet och myntboken (som var en av de första att bedömas) bidrog till en spännande start.

Åtgärder idag och för framtiden

Vi kan inte vrida tillbaka klockan, men med rätt konserveringsåtgärder och förvaring förlänger vi livslängden på volymerna när läget är som mest kritiskt. Fuktskador kantar många av böckernas snitt. Plumpar av spillt bläck fräter sig genom sidorna. Flertalet bindningar var från början tillfälliga men har med tiden blivit permanenta. Volymerna har varit lätta att bära med sig men har däremot inte varit särskilt slitstarka.

Även om digitisering är en metod för att bevara samlingar är det viktigt att det fysiska objektet, originalet, mår så bra som möjligt för framtida generationer och forskningsändamål. Med det sagt kan vi konstatera att revor och veck är några av de allra vanligaste skadorna som åtgärdas i F-samlingen.

Ett bra exempel finns i kapsel Fh 26 och består av ett brev där samma papper utgör både skrivyta och kuvert. Vid en första anblick ser brevet något tilltufsat ut men så fort vi tar det ur sin kapsel märker vi att det inte går att hantera utan att det faller i bitar (se röd markering på bilden ovan). För att brevet ska kunna digitiseras rätas vecken ut varpå mycket tunt japanpapper appliceras med klister för att säkra de olika delarna av brevet. Detta sker med stor varsamhet och i möjligaste mån undviker vi att bläcket påverkas av den fukt som tillförs under behandlingen.

Många av volymerna innehåller planscher som är större än resten av sidorna och därför har behövt vikas för att rymmas innanför pärmarna. Fh 13 är ett exempel Länk till annan webbplats. på en bok som innehåller flera stora tryckta planscher. En av dem illustrerar begravningsprocessionen för Pfalzgreven Johan Casimir i Strängnäs och listar även dess deltagare. Planschen är en av de större i F-samlingen och mäter hela 75 centimeter. Sådana planscher kan vara en utmaning att hantera. Papperet i vecken är försvagat och det är vanligt med långa revor som behöver säkras, dels för att material inte ska gå förlorat, dels för att text och bild ska hänga ihop som det är tänkt vid digitiseringen. Det är vanligt att utviken hamnat fel under bläddring och då har nya veck uppstått som behöver planas ut.

Detta är bara början

Vi befinner oss ännu tidigt i projektet, men några digitiseringar har redan publicerats på Manuscripta Länk till annan webbplats.. I skrivande stund har 90 av cirka 300 volymer bedömts och åtgärdats av våra konservatorer och bokbindare. Många utmaningar ligger framför oss med tanke på den variation som samlingen bjuder på. Vi anar att fler överraskningar väntar och hoppas att ni gör egna upptäckter när ni bläddrar igenom materialet digitalt. Kanske får du en känsla av fliten med vilken Johannes Bureus och många fler bevarat de minnen som omger oss i våra landskap.

Skribenter: Chris Haffenden och Emil Stenback