X som i medicin

KB har en blygsam men innehållsrik samling av läke- och örteböcker bland de äldre handskrifter som återfinns under samlingens signum X, vilket står för medicin, polygrafi, teknologi och ekonomi. Innehållet i de så kallade X-handskrifterna täcker alltså både vetenskapliga, tekniska och medicinska områden i bred bemärkelse och handskrifterna behandlar så spridda ämnen som fortifikationsbygge och hushållning. Här hittar man allt ifrån astrologiska och matematiska anteckningar till läkares föreläsningsanteckningar. Signum X är alltså en rik och spännande ingång för den som är intresserad av vetenskap, teknik och medicin från framför allt tiden före 1900-talet.

Läke- och örteböckerna är ofta avskrifter som förmodligen kopierats från både skriftliga och muntliga källor. Ägarförhållanden och proveniens är inte alltid helt klarlagda men handskrifternas tidigare ägare har troligen varit universitetsutbildade och därmed lärda i latin. Men några av handskrifterna hörde kanske snarare hemma på hyllorna i hushåll där sådana språkkunskaper saknades. Vi kan bara spekulera i detta, men man kan ana att målgruppen varierar. Vissa läkeböcker återger mer komplexa och invecklade recept med växtnamn på latin, medan andra ibland använder bygdemål, till exempel det sörmländska begreppet "komill" eller "komelia" för kamomill.

Råden och recepten varierar, men de visar på komplexa förhållanden mellan exempelvis väder, årstider, astrologiska fenomen, kroppslig konstitution och ålder. Allt detta kunde ha påverkan på rekommenderad förtäring, medicinering och kryddning, då både mat, kryddor och dryck hade egenskaper som kunde påverka kroppen och hälsan.

En kropp i balans

Att förstå rekommendationerna i handskrifterna kräver en grundläggande förståelse för hur hälsa och sjukdom uppfattades innan vetenskap och läkekonst knöt allt starkare band till varandra från mitten på 1800-talet. De innehåller inte någon lathund eller guide för att förklara synen på kroppen och hälsan i närmare detalj, eller det hälsosystem som var vanligt fram till det sena 1800-talet. Hälsosystemet som är synligt i dessa handskrifter, och som hade brukats under tusentals år, kallas numera för humoralpatologi. Det var fullt av komplexa relationer som kunde påverka eller frambringa hälsa men, något förenklat, byggde på frambringande eller bibehållande av balans.

Balans mellan vad? Kroppen ansågs bestå av fyra element – värme, köld, våthet och torrhet – och fyra vätskor – blod, slem, svart galla och gul galla. Även vätskorna hade egenskaper som varm eller kall, torr eller fuktig. Exempelvis ansågs blod vara både varmt och fuktigt. Elementen och vätskorna ansågs höra ihop med varandra men även med kroppens inre organ. Om du någonsin har undrat varför orden ”hetlevrad”, ”gallfebrig” eller ”gallsprängd” är synonymer med hetsig, är det för att just lever och gul galla förknippades med värme, men också med torrhet.

Vitlök  – en mångsidig växt

Så om du var en hetlevrad person med mycket mer värme och gul galla än gemene man och letade efter balanserande kostråd på 1600-talet, är det troligt att du skulle ha fått rådet att äta mindre av exempelvis vitlök, som ansågs vara både varm och torr. Eller om du gillade vitlök och inte kunde leva utan det, skulle det åtminstone rekommenderas att balansera en maträtt med vitlök med något som ansågs vara kallt och blött. Färsk fisk, exempelvis, skulle kunna göra susen. Risken som hetlevrad var annars att du kunde hamna i obalans, vilket i sin tur kanske kunde leda till sjukdom.

Vitlök var inte bara en vanlig matlagningsingrediens, den var dessutom verksam i sin egen rätt eller som en viktig del av många medicinblandningar och recept. Vi vet ju nu att vitlök har vissa antiseptiska egenskaper, och handskrifterna ger några exempel på vitlökens användningsområden. En rekommendation från 1600-talet är att hålla en vitlöksklyfta i fickan eller munnen inför ett besök till ett hus som är drabbat av en smittsam sjukdom. Eller varför inte använda lite vitlöksolja för att skrämma bort huggormar? Även om det inte är helt belagt vetenskapligt cirkulerar det fortfarande uppgifter bland trädgårdsintresserade om att vitlök är bra för att avskräcka ormar. Annars kunde vitlök blandas samman med kamomillblommor och groblad för att täcka över och läka ett bett från en ”galen hund”, eller blandas med vin och koriander för att fördriva tandvärk.

Vattenspatt och kryddat vin

Om vitlökskryddat vin inte låter särskilt lockande förefaller kanske ett glas vanligt vin mer tilltalande? Eller varför inte en klaret, alltså ett kryddat vin med ingefära, nejlikor och muskot?

Vin, liksom andra alkoholhaltiga drycker, ansågs ha hälsobringande egenskaper. Bland annat kunde vin rekommenderas för att förbättra matsmältningen. Vin ansågs också vara ”blodskapande” och därmed vara bra mot blodbrist. Rekommendationer för vitt och rött vin kunde dock skilja sig åt. Medan rött vin ansågs vara bra för att motverka uttorkning kunde vitt vin vara uttorkande, då det var tarmrensande.

Till skillnad från nu späddes vin ofta ut med vatten. Det fanns flera anledningar till detta, varav några praktiska. Vin lagrades inte lika länge som nuförtiden, och kryddor och vatten ansågs förbättra vinets smak. Halterna vatten kontra vin kunde bero på exempelvis årstid, temperatur eller diverse astrologiska företeelser. Men vatten minskade också alkoholhalten, något som kunde vara fördelaktigt om man hade ett arbete att utföra.

Vatten – nyttigt eller hälsofarligt?

Vatten som dryck eller bas till en medicin- eller elixirblandning förekom ju också. Men ofta som ett tredje- eller till och med fjärdealternativ efter vin – vitt eller rött – och öl. Det var särskilt vissa typer av vatten som ansågs vara hälsofrämjande, som kallt vatten eller surbrunnsvatten.

En av Sveriges mest välkända läkare genom tiderna, Urban Hjärne (1641–1724), förespråkade så kallad hydroterapi, alltså bruket av kallt vatten för att behandla många olika typer av sjukdomar. Just hydroterapi var utbrett som behandlingsmetod i Sverige under cirka tvåhundra år tack vare Hjärne. Men Hjärne orsakade troligen en annan vattentrend, nämligen etablerandet av sur- och hälsobrunnar efter att han grundat Medevi brunn.

Men vad är då en surbrunn? Du känner nog igen namnen Ramlösa och Loka. En surbrunn är en vattenkälla med kolsyrehaltigt vatten med höga järnhalter som ansågs kunna bota eller vara behjälpligt mot allt från allmän skröplighet till ögonsjukdomar. Brunnsorter blev så småningom populära besöksmål med stora anläggningar och societetsliv.

Andra ifrågasatte dock vanligt vattens hälsobringande krafter och värnade snarare om bibehållandet av kroppens balans. Ett exempel kommer ifrån Sveriges tidigmoderna mångsysslande uppfinnare Christopher Polhem (1661–1751). Polhem är mest känd för sina tekniska uppfinningar men var han också intresserad av hälsofrågor och just vattenintaget var något som han återkom till emellanåt.

I en handskrift lyfter han fram den växande trenden av intaget av kallt vatten och dess popularitet hos framförallt kungligheter, för att sedan resonera kring fördelar och risker med vatten som måltidsdryck. Han ansåg att det inte var enbart fördelaktigt att dricka vatten vid måltider eller ens vid törst. I vissa fall kunde det till och med vara skadligt, särskilt om någon hade vant sig vid andra typer av drycker eller hade ett naturligt överskott av vatten i sin kropp. I sådana fall fanns det risk att det skulle uppstå en ännu starkare obalans i kroppen som i sin tur kunde leda till sjukdom.

Bara bada bastu

Ett vattenrelaterat hälsoämne som också förekommit i tidigmoderna källor och som vi inte har gått in på i detta inlägg är bastubad. Vill du veta mer om bastubadande under 1600- och 1700-talen? Missa inte historikern och biträdande lektorn Charlotta Forss föredrag "Bastun, hälsan och moralen" på Roggebiblioteket i Strängnäs den 7 maj. Varmt välkommen!