"Franz Kaskas" dystra fantastik

Det kan vara svårt att föreställa sig en tid då namnet Kafka inte var bekant. Även den som inte har läst en rad i Processen, Slottet eller Förvandlingen kan ha en föreställning om vad namnet Kafka representerar – något mardrömslikt och hotfullt, känslor av vanmakt och utsatthet. Men så har det förstås inte alltid varit. Kafkas berömmelse var inte omedelbar, i KB:s samlingar går det att spåra hans långsamt växande rykte i Sverige.

KB:s tjänst Svenska tidningar Länk till annan webbplats. rymmer ett stort antal digitiserade tidningssidor från de senaste 400 åren. Den första träffen på namnet ”Franz Kafka” är en notis i Aftonbladet från den 18 februari 1924. Kafka listas som en av flera bidragsgivare i ett planerat samlingsverk om ”flitigt diskuterade kriminalfall”. Men den som gräver djupare finner Kafka omnämnd redan i Svenska dagbladet den 2 december 1918, i Anders Österlings artikel ”Tysk diktning under kriget”.

Österling har dock läst den tyska frakturstilens f som ett s och därför trott att författaren heter ”Franz Kaska”. Därför blir det ingen träff på artikeln för den som enbart söker efter ”Kafka”. Å andra sidan har Österling inte så mycket att säga om föremålet, som bara ägnas en halv mening i artikeln: ”Franz Kaskas noveller fängsla trots övermåttet av dyster fantastik”.

Österlings artikel och notisen i Aftonbladet tycks vara de enda tillfällena som Kafka nämns i den svenska pressen före sin död den 3 juni 1924. Under de följande tio åren förekommer hans namn bara fyra gånger. Enda gången det sker i löpande text är den 19 januari 1926, då Carl-August Bolander recenserar den tyska originalutgåvan av Kafkas ofullbordade roman Processen (Der Prozess) i Dagens Nyheter. Kafka omnämns där som ”den år 1924 bortryckte unge Pragjuden Franz Kafka”.

Det skulle dröja innan man kunde förvänta sig att svenska läsare visste vem författaren var. Länge omtalades han därför, förutom med sitt efternamn, som ”pragjuden”, ”den judiske diktaren”, ”den judiske diktaren från Prag”, ”den judisk-böhmiske diktaren”, ”den tjeckiske juden”. Attributen har sedan blivit bestående. Kafka uppfattas än idag som tydligt präglad av dessa tre ting: sin sjukdom och tidiga död, sin födelsestad och sitt förhållande till judendomen.

”Ett den stora diktens verk är det inte”

Bolanders recension är en pionjärinsats, skriven nästan tjugo år innan Kafkas verk gavs ut på svenska. Han ger en fyllig beskrivning av romanens handling, som inleds med att huvudpersonen, prokuristen Josef K, häktas ”utan att ha gjort något ont”. Temat beskriver Bolander träffande som ”människans hopplösa och bottenlösa strid med det sjuka samvetets demoner”. Han ställer sig dock tveksam till Kafkas litterära talanger, och konstaterar: ”Någon större förlust för litteraturen skulle det väl knappast ha varit om Franz Kafkas Der Prozess inte blivit tryckt; ett den stora diktens verk är det inte.”

Efter Bolanders recension blir det tyst om Kafka i den svenska pressen. Från 1935 nämns han några gånger av tyskspråkiga författare som för svenska tidskrifters räkning skriver presentationer av samtida tysk litteratur. Österrikaren Oskar Maurus Fontana omtalar honom till exempel som ”den tidigt bortgångne diktaren och kämpen för en bättre tillvaro” (i Bonniers litterära magasin 1938:2).

Tidskriftsartiklar och ovilliga förläggare

Men den 1 april samma år, 1938, händer något som skulle bli betydelsefullt för den svenska Kafka-receptionen. Litteraturvetaren Margit Abenius, mest känd för att ha skrivit den första stora biografin om Karin Boye (Drabbad av renhet 1950), presenterar Kafka i Bonniers litterära magasin (BLM) med anledning av att hans samlade verk kommit ut på tyska (1935–1937), redigerade av Max Brod. I anslutning till Abenius presentation publiceras sex kortare prosastycken i översättning, bland annat Framför lagen, en av Kafkas mest kända texter som också finns med i Processen. Att läsa Kafka, menar Abenius, är ”ett långt och mödosamt och labyrintiskt äventyr med oviss utgång”.

BLM:s presentation följs av liknande initiativ. Tre prosadikter översatta av Johannes Edfelt publiceras i tidskriften Presens 1938, ytterligare sex i Ord och bild 1939. Caleb J. Anderson och Karl Vennberg översätter två Kafka-noveller, Den sanningssökande hunden och Förvandlingen, men hittar ingen förläggare. Istället publicerar de fem prosadikter i tidskriften Nya Argus 1941.

Kafka på allvar och på skoj

Därefter går det förhållandevis fort. Fram till 1940 nämns Kafka alltså endast ett fåtal gånger i den svenska pressen, men under första halvan av fyrtiotalet desto oftare – hela 68 gånger. Viktigast blev kanske Karl Vennbergs essä i tidskriften Horisont våren 1944 som inleds med de kategoriska orden: ”Kafkas egenart är så oomtvistlig att man frågar sig om det kan tjäna något till att här söka fastställa litteraturhistoriska sammanhang”.

Året därpå kommer Kafkas verk äntligen på svenska i bokform – Vennbergs översättning av Processen hos Wahlström & Widstrand, och Vennbergs och Andersons av Den sanningssökande hunden och Förvandlingen hos Forum. Sommaren 1946 var Kafkas författarskap så pass välkänt att Stig Dagerman kunde skriva en skämtsam parafras i tidskriften 40-tal. I novellen Processen anklagas huvudpersonen Petrus J. (åtföljd av ”den sanningssökande hunden”) och andra medmänniskor för ett antal löjeväckande brott, såsom att de kallat en greve för baron eller förväxlat Chopin och Mozart ”i ett bildat sällskap”.

Föreställningar om Kafka var därmed på god väg att bli en del av ett slags litterärt allmängods. Många som läst hans verk menar att upplevelsen kommit att färga av sig på läsningen av all annan litteratur. Detta är något som den argentiske författaren Jorge Luis Borges har beskrivit i essän Kafka y sus precursores (Kafka och hans föregångare 1951). Stämningen i verk som Processen och Förvandlingen är så säregen, svårglömd och omedelbart igenkännbar att vi tycker oss finna spår av den även i andra berättelser, oberoende av när de skrevs. På så sätt har Kafka ändrat vårt sätt att läsa litteratur. Han har ”skapat sina föregångare”, och därmed ”förändrat vår bild av det förflutna”. Däri ligger kanske hans ”oomtvistliga egenart”.

Vem har rätt att kontrollera sitt eftermäle?

Just nu visas en tysk-österrikisk TV-serie om Kafka och hans verk Länk till annan webbplats. i Sveriges Television. I det första avsnittet av serien ställs Kafkas vän, författaren Max Brod, mot väggen. Han, som fick ta över den litterära kvarlåtenskapen mot löfte att allt skulle brännas, vad hade han för rätt att redigera och publicera Kafkas ofärdiga manuskript? Det enda svar Brod kan ge i TV-serien är: ”Han var min bäste vän”.

Viljan att kontrollera sitt eftermäle har alltid varit stor. Det är kanske särskilt svårt idag när vi lämnar elektroniska avtryck överallt. Vem har rätten att bestämma över vad som skall sparas eller slängas?

Kafka var långtifrån ensam om att överväga självraderingens praktik. Om detta föreläser Chris Haffenden, idéhistoriker och forskningskoordinator på KB-labb, i föreläsningsserien Berättelser från KB den 25 september Länk till annan webbplats.. Missa inte det!