En unik debut

Hösten 1945 ligger Europa i ruiner. Det är atombombsåret, då namnet Hiroshima blir världskänt. Bakom glädjen över freden finns skräcken för vad som kan hända i framtiden. Då utkommer också en roman som är unik i den svenska litteraturen. Den har skräcken som bärande tema, men det är språkbruket som skiljer den från de flesta andra romaner. Författaren, den än så länge okände Stig Dagerman (1923–1954), är 22 år när Ormen publiceras på Steinsviks förlag. 1964, tio år efter Dagermans död, skriver kritikern Olof Lagercrantz så här om händelsen:

Ormen äger en enastående utgångsfart, jetplanets kraft. Så våldsamt och övertygande har ingen svensk författare i detta sekel debuterat. (DN 4.11 1964)

Språkets betydelse

Det som utmärker Dagermans stil är bildspråket. Liknelser får eget liv och kan dröja kvar i texten i flera sidor. Läsaren kan inte slappna av, utan måste vara på helspänn. Det ger berättelsen en hallucinatorisk kraft, och skärper intrycket av både temat och händelseförloppet. Det låter svårt, men samtidigt har Dagerman humor och självironi. Redan i debutromanen skojar han med sina egna stilgrepp. Så här står det om författarens alter ego Scriver:

[N]är en karl som Scriver ser en brandspruta hänga på väggen säger han att den hänger där som en tuschpatron. När han ser en tuschpatron i skrivbordslådan så måste han förstås likna den vid en brandspruta. Men tänk om han nu behövde använda både brandsprutan och tuschpatronen i en och samma mening, hur skulle han då bära sig åt för att det inte skulle bli någon förväxling, så inte brandsoldaterna kom och började spruta tusch på eldsvådan och artisten ritade sina teckningar med kolsyra?

Skräcken och solidariteten

När det gäller skräcken, Ormens huvudtema, är Dagermans ståndpunkt att vi inte bör fly ifrån den. Om vi ska leva autentiskt måste vi möta våra rädslor istället för att försöka döva dem med illusioner. Det är ett högt krav att ställa på människan, men det är begripligt mot bakgrund av de fruktansvärda brott som förövats under kriget. Inget av detta kan sopas under mattan, utan vi måste se det för vad det är. Till tröst har vi varandra. Eller som Dagerman själv skrev under rubriken ”Tror vi på människan?” 1950:

Människans öde avgörs överallt och alltid och den ena människans betydelse för den andra är omätlig. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor.

Författarskapet och döden

Dagerman hör till de författare och kulturpersonligheter som har haft oturen att läsas genom sin död. Precis som Victoria Benedictsson (1850–1888) och Karin Boye (1900–1941) har han genom sitt självmord kommit att betraktas som dödsdömd och självförbrännande. I hans verk, liksom i Benedictssons och Boyes, har man valt att betona det som pekar fram mot döden. Men en sådan läsning skymmer stora delar av författarskapet.

I själva verket sjuder Dagermans verk av liv, och av en fantastisk skaparkraft. Få författare kan mäta sig med honom vad gäller mångsidighet och produktivitet. Det är en hisnande tanke att han under endast ett fåtal år lyckades skapa så många verk som idag betraktas som klassiker: förutom Ormen (1945) den symboliska romanen De dömdas ö (1946), krigsreportagen i Tysk höst (1947), relationsromanen Bränt barn (1948), den burleska landsbygdsskildringen Bröllopsbesvär (1949), dramatiseringar, filmmanuskript och noveller. Och som om inte detta vore nog även de skarpa och ofta humoristiska dagsedlarna i tidningen Arbetaren.

Trots att Dagermans prosa är så bildrik – otroligt lyrisk jämfört med många andra författares – blev han aldrig särskilt framgångsrik som poet. Men bland de dikter som tål att citeras om och om igen finns ”Nu slår en blomma ut…”, publicerad i Arbetaren på valborgsmässoafton 1952. Den är ett exempel på en text som har lästs med författarens död som facit. Men kanske är det inte diktens tal om att livet är kort som ska betonas? För det är ju inte där den sista strofen slutar, utan i ”längtan efter ljus”:

Nu slår en blomma ut i kalla kvällen
Nu lyfter fågeln som är gjord av eld
Kort är flykten för en sådan fågel
Hastigt vissnar trädgårdar av ljus

Kort är livet hos de ting som brinner
Snart slocknar vingar över mörka hus
Snart slocknar rosorna i nattens trädgård
Men aldrig slocknar längtan efter ljus

Dagerman och tryckfriheten

1996 instiftades Stig Dagerman-priset. Det tilldelas årligen ”den eller de som i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet”. Priset delas ut av Älvkarleby kommun med syftet att ”medvetandegöra vikten av demokrati och fri åsiktsbildning”. Dagerman föddes och växte upp i Älvkarleby, och kommunen konstaterar att yttrandefriheten är lagstadgad i Sverige och att den regleras i grundlagarna regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Prisjuryn har förklarat att med ”Dagermans anda” avses att ”markera ordets vikt och tillgänglighet”, att ”bjuda motstånd när ordet inkräktar på andras frihet” och att ”avvisa tvärsäkerhet i samtalet” med målet att uppnå ett ”jämlikt tankeutbyte”.

Tidigare i år utsågs den svenska tryckfrihetsförordningen från 1766 till världsminne av Unesco. Förordningen var först i världen, och innebar både rätten att uttrycka sig fritt och att ta del av allmänna handlingar. Idag förvaras källmaterialet på Riksarkivet och KB. Den 11 oktober uppmärksammas detta nya världsminne i KB:s föreläsningsserie Berättelser från KB. Jonas Nordin, professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet, berättar då om tryckfrihetsordningens bakgrund och betydelse idag.

På Stig Dagermans födelsedag den 5 oktober visar KB ett urval Dagerman-relaterat material. Till detta hör bokutgåvor på svenska och i översättning, fotografier, affischer och manuskript ur Stig Dagermans arkiv (HS L327) Länk till annan webbplats.. Välkommen till Visningsrummet på plan 3 i KB:s annex mellan kl. 13 och 18!