Underhållning som yrke

Innan Sverige nådde världsrykte som filmnation under 1910- och 1920-talen, fanns ett antal aktörer som förde filmmediet framåt. En av dem var den företagsamma Anna Hofman-Uddgren (1868–1947). I sina olika roller som sångerska, varietéartist och teaterdirektris var denna yrkeskvinna en tongivande gestalt inom svenskt nöjesliv vid förra sekelskiftet. Karriären tog ytterligare ett steg när hon 1911 även kunde titulera sig filmregissör. Genom kameralinsen filmade hon skådespelare som agerade framför kulisser eller i olika kända Stockholmsmiljöer. Av filmerna återstår idag endast August Strindbergs Fadren: sorgespel i 3 akter som KB har en skannad och digitaliserad version av Länk till annan webbplats..

Entré i nöjesbranschen

Anna Hofman-Uddgren föddes som Anna Maria Viktoria Hammarström år 1868 i Stockholm. Hon växte upp med sin mor Emma Hammarström, som kom från en lantbrukarfamilj på Gotland och som sjuttonåring flyttade till Stockholm där hon försörjde sig genom att sälja biljetter på Nationalmuseum. Vem fadern var är oklart, men enligt ryktet hade modern och den blivande kung Oscar II haft en relation. Efternamnet Hofman, som Anna senare bytte till, skulle ha anspelat på det. Hur det än förhöll sig, fick familjen periodvis ekonomiskt stöd från honom och det var också Oscar II som bidrog till att Anna Hofman-Uddgren i sina sena tonår kunde bege sig till Paris för att studera franska år 1887.

Tiden i Paris blev ett viktigt steg på vägen i karriären inom underhållningsbranschen. Utöver språkstudierna tog hon lektioner i sång och lärde sig konsten att uppträda inför publik. Hon tog intryck av stadens utbud av kultur och nöjen, samtidigt som hon byggde upp ett kontaktnät av artister, konstnärer och författare. Så småningom var det dags att återvända till Sverige. Under 1890-talet blev namnet Anna Hofman känt i vidare kretsar och i pressen förekom det ofta tillsammans med positiva omdömen:

Tivoli har under hela säsongen aldrig haft så mycket folk som nu med sitt sista program. Dertill bidrager icke minst fröken Anna Hoffman, den glada, lifliga och svenska chansonetten, som är bra mycket bättre än flertalet utländska importartiklar i samma bransch /…/ (ur Hvad nytt från Stockholm, 1893-09-09)

Förutom sitt artisteri, gjorde hon sig ett namn även som direktris. Bland annat ute på Djurgården för friluftsteatern Kristallsalongen, som var ett av Stockholms stora och populära nöjesetablissemang, och för Sveateatern, en annan välbesökt konsertlokal i staden.

Tidigt väckt filmintresse

Anna Hofman-Uddgrens tid som teaterdirektris sammanföll med filmmediets tidiga år. Bröderna Lumière gjorde succé med sin kinematograf som projicerade ”lefvande bilder” på Grand Café i Paris den 28 december 1895. Ett halvår senare visades film för första gången i Sverige för en större publik på Slöjdutställningen i Malmö den 28 juni 1896.

Men filmens stora genomslag i Sverige skedde under Allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården i Stockholm 1897. Där fick de många besökarna chans att bekanta sig med den nya tekniska landvinningen i form av korta filmade inslag. Under åren som följde begav sig ambulerande filmförevisare ut på olika orter i Sverige och ställde upp sina filmprojektorer och vita dukar i lokaler som tillhörde nykterhetsrörelsen, frikyrkor, arbetarrörelsen och teatrar.

En av teatrarna som användes för filmvisning som en del av varietéprogrammet var Sveateatern. Tyvärr fick filmvisningarna där ett abrupt slut. Aftonen den 4 mars 1899 visades rörliga bilder med en eldsvåda vilket skulle kunna ses som ett förebud, för tidigt på morgonen dagen efter stod teatern i brand på riktigt. I en artikel i Svenska dagbladet den 6 mars intervjuades Anna Hofman-Uddgren. Hon berättade om allt som gått förlorat som dyrbara artistkostymer, cyklar som använts vid föreställningar och illusionistens apparater, och inte minst filmförevisaren Mr Houghs Wargraph, en filmprojektor värd 7000 kronor. En ansenlig summa på den tiden.

Efter branden på Sveateatern dröjde det bara några månader innan hon återupptog filmvisningar, bland annat på Viktoria-Teatern på Djurgården. Hon ledde ju också Kristallsalongen och fortsatte att ta sig an artister. En stor succé, både på Kristallsalongen och som turnerande revyföreställning ute i landet, blev Den förgyllda lergöken av revyförfattaren Emil Norlander. I den uppträdde hon själv i rollen som Fia Jansson och sjöng slagdängan med samma namn med framgång. I tidningsannonser i dagspressen från tidigt 1900-tal kunde man läsa:

OBS! För 500:e gången sjunger Fru Anna Hoffman-Uddgren Fia Jansson

År 1900 gifte hon sig med journalisten och författaren Gustaf Uddgren (1865–1927), en person som skulle bli betydelsefull inte minst i deras samarbeten med filmproduktionerna ett decennium senare.

Filmskaparen

År 1911 spelade Anna-Hofmann-Uddgren in sex filmer, varav tre hade premiär samma år. De andra tre hade premiär året efter.

Stockholmsfrestelser eller Ett Norrlands-herrskaps äventyr i den sköna synderskans stad var den första filmen som hon regisserade. Maken Gustaf Uddgren stod för manus och finansiären var N. P. Nilsson (1842–1912), eller Häst-Nisse som han kallades efter sin tid som hästhandlare. Han var ägare till Stockholms då största biografkedja med paradbiografen Orientaliska Teatern. Enligt Svensk filmografi 1 1897-1919 Länk till annan webbplats. spelades komedin in på flera olika platser i Stockholm, som Mosebacke, Hasselbacken, Lidingöbro värdshus och i flera kända affärer. Filmen handlade om en sågverksägare från Norrland som vinner på lotteri och får chansen att besöka huvudstaden med sin fru. Här bjuds på shoppingrunda i Stockholmsbutiker, kärleksförvecklingar och biljakt. En händelserik historia, som ju tyvärr inte finns bevarad.

Hennes övriga filmer Blott en dröm, Stockholmsdamernas älskling, Systrarna, med manus av Elin Wägner, och Fröken Julie verkar samtliga ha varit händelserika med många scenväxlingar och miljöombyten, i kontrast till filmen Fadren Länk till annan webbplats.. Här var tempot långsammare, det rörde sig mer om filmad teater och scenerna skedde i princip framför samma kuliss föreställande en salongsmiljö som byggts upp utomhus i oktober på ett kyligt Gröna Lund. En scen som avvek från kulissbygget visade skådespelets huvudperson Ryttmästaren i ritt på hästrygg på en öde landsväg.

Skådespelarna som anlitats vid inspelningen var desamma som agerat i dramat på Strindbergs Intima teatern. Genom maken Gustaf Uddgren, som var god vän med August Strindberg, hade paret fått tillstånd att föreviga författarens dramer i rörliga bilder med orden:

Var så god att kinematografera så mycket ni vill av min dramatik.

Rune Waldekrantz, professor i filmvetenskap, skriver i en artikel i filmtidskriften Chaplin (nr 3, 1983) Länk till annan webbplats. att August Strindberg fick vara med och rådgöra med paret Uddgren om hur hans dramer skulle gestaltas. Innan filmerna gick upp på vita duken, skulle också den då nyinrättade Sveriges Biografbyrå kontrollera dem. Fadren klarade sig utan klipp av censursaxen, medan Fröken Julie kortades ner med två bortplockade scener.

Agera med filmen

Karriären som filmare var kort och intensiv: Anna Hofman-Uddgren övergav regisserandet redan 1912. Därefter verkar hon främst ha ägnat sig åt familjen med de sex barnen. Men hon dök upp som skådespelare i ett par filmer, som statist i Mauritz Stillers De landsflyktige, liksom i Ivan Hedqvists Vallfarten till Kevlaar Länk till annan webbplats., båda från 1921. I den sistnämnda, som också finns bevarad, spelar hon frun till en helbrägdagjord lindansare, vars ben återställts tack vare böner till en undergörande madonna.

Filmintresset höll i sig upp i åren. I tv-programmet Jag minns, inspelat 1998 och sänt i Kunskapskanalen 2011 Länk till annan webbplats., intervjuar Olle Häger hennes barnbarn Hans Eklund, som berättar att han som liten ofta följde med sin mormor på bio. Han verkar ha goda minnen, även om han ibland tyckte att det var lite generande att mormodern högljutt kommenterade vad som hände på vita duken och gärna tilltalade de medverkande direkt. Han jämför med Lumières tidiga filmaffischer där publiken syns gestikulera och gapa framför filmduken. Vanan att leva sig in i filmerna hade hon med sig från filmens barndom.

Kvinnliga filmare i välfärdsstaten

På onsdag den 20 november blir det föreläsning på KB med rubriken Kvinn­li­ga filma­re i välfärds­sta­ten – hur beva­rar vi ett bort­glömt kultur­arv? Kom och lyssna på en diskussion om feministisk filmpolitik och arbetet med att bevara kvinnliga filmskapares verk. Deltar gör Anna Stenport, professor i Communication Studies vid University of Georgia, USA, Maria Jansson, professor i genusvetenskap Örebro universitet och Mariah Larsson, professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet . Välkommen!