fullskärmsbild

Mycket väsen för ingenting

Journalisters fäbless för att röra upp stormar i vattenglas är som bekant inga nyheter. Här kommer ett glittrande glatt exempel: ett rättsärende som inbegrep "hela Sveriges lilla fästmö", skådespelerskan och sångerskan Sickan Carlsson.

Svartvitt fotografi av leende kvinna i hatt.

© AB Svensk Filmindustri (1939) Foto: Louis Huch, Arkivbild: Svenska Filminstitutets bibliotek

Bakgrunden till tidningarnas engagerade skriverier var en lättare sammanstötning som hade inträffat mellan en av statspolisens bilar och en annan bil, vilken i passagerarsätet hade en dyrbar last i form av en 23-årig Sickan Carlsson. Incidenten ägde rum den 19:e augusti 1938 i Hultafors (ja, här görs tumstockarna) utanför Borås. Ärendet gick till domstol i Ås, Vedens och Bollebygds häradsrätt i Borås och Sickan blev inkallad att vittna.

Eftersom hon vid tiden var engagerad i Karl-Gerhards revy Vårmanöver på Folkan i Stockholm ansåg hon sig inte ha möjlighet att resa ner till Borås. Hennes arbetsgivare Karl-Gerhard utfärdade ett intyg som klargjorde att hennes närvaro i revyn var nödvändig och att förlusterna vid en inställd föreställning skulle bli oproportionerligt höga, minst 3000 kr.

Förbrytan Carlsson

Karl-Gerhards intyg hjälpte dock inte. Efter att ha fått uppskov två gånger blev Sickan i mars 1939 kallad att mot vite på 250 kronor infinna sig vid häradsrätten i Borås den 6:e april. Dagens nyheters förstasida den 11:e mars förmörkades av illavarslande rubriker.

Klipp från dagstidning. Text: "Sickan får böta mycket ifall hon ej kan vittna".

Klipp ur Dagens Nyheters förstasida 11 mars 1939

Aftonbladets läsare behövde inte heller vara oinformerade. Här berättar man om "Solskensbarnet Sickan, Solsickan!" och ett "obetydligt bilmål" som tvingar henne att vittna.

Aftonbladets läsare behövde inte heller de vara oinformerade. 1939-03-11

Innan ödesdatumet 6:e april inföll yttrade sig advokaterna Hemming-Sjöberg och Lindberg i DN den 12:e mars till Sickans försvar. "Saken är naturligtvis skrattretande, ansåg Lindberg, "Människan har laga förfall". Hemming-Sjöberg menade att åklagaren brast i sitt omdöme och hänvisade till strafflagens paragraf 4 kapitel 17 från 1734 som stadgar: "Är något vittne fjärran eller kan det för annan laga orsak ej komma till domstol... ska det höras inför närmaste rätt där det vistas."

Gammalt tidningsklipp med ett fotografi av en leende kvinna som bläddrar i en tidning. Text: "Sickan får stöd från juristhåll".

Dagens nyheter 1939-03-12

När vi nu ska ut och turnera, så har jag förstås måst lägga rutten så att vi ha ting i närheten av alla de platser där Sickan kan tänkas kollidera.

Dagens nyheter 1939-03-12

DN tillfrågade av oklar anledning även borgmästare Bergquist i Västerås om hans uppfattning i ärendet. Liksom de båda advokaterna ansåg han att vittnesförhöret kunde hållas i Stockholm: "Det förekommer till och med att vittnen instämda till Västerås få höras i Stockholm".

Revykungen Karl-Gerhard fick i samma artikel, förmodligen inte utan tillfredsställelse, tillfälle att som Sickans chef också ge sin syn på saken. "Kvinna, vad haver du gjort?".

Han kommenterar: "Emellertid är jag mycket glad för det här. Det är inte varje dag man får så fina uppslag. När vi nu ska ut och turnera, så har jag förstås måst lägga rutten så att vi ha ting i närheten av alla de platser där Sickan kan tänkas kollidera."

DN slog på stort och ståtade den här dagen dessutom med en skämtteckning och tillhörande vers.

Skämtteckning i tidning av en leende kvinna och tre manliga domare.

Dagens nyheter 1939-03-12

Vad tyckte då vittnet själv, förbrytan Carlsson, som hon numera kallade sig? Jo, kanske inte helt oväntat såg även Sickan det hela som skrattretande och tyckte att hon kunde få vittna uppe i Stockholm: "Kanske jag kunde få högsta domstolens tillstånd att tala i radio så att han verkligen tror att det är jag som vittnar i denna tydligen högst betydelsefulla sak?"

Dagens nyheter 1939-03-12

Den allmänne åklagaren i Bollebygd, landsfiskal Enhammar, blev ett par dagar senare intervjuad av DN:s Göteborgskorrespondent.

"Skådespelerskan Sickan Carlsson kan inte sägas ha blivit illa behandlad vare sig av åklagaren eller av häradsrätten... Advokaterna Hemming-Sjöbergs och Lindbergs uttalanden anser jag bero på bristande kännedom om de verkliga förhållandena".

Att Sickan lika gärna hade kunnat förhöras i Stockholm var dock inget som landsfiskalen ansett sig behöva överväga. Hon skulle ändå följa med Karl-Gerhard-revyn ner till Göteborg i april och kunde då bege sig till Borås för att vittna, ansåg han. Enhammar framhärdade alltså i sin ämbetsmannanit. Kan det ha berott på att han och ledamöterna i rätten såg sin chans att få ett personligt besök av den populära film- och revystjärnan? Det var något som bland annat Aftonbladet misstänkte var den egentliga orsaken till åklagarens och häradsrättens envetenhet. De skriver:

Och varför skall man lösa biljett till Stockholm eller Göteborg för att titta på fröken Carlsson när man kan kommendera henne att inställa sig vid Ås, Vedens och Bollebygds ärevördiga tingsrätt? Jag bara frågar!
Gammalt tidningsklipp med texten: "Teori. Nog är väl rättens hot mot Sickan när allting kommer runt omkring ett knepigt sätt att se den flickan på nära håll för ingenting".

Aftonbladet 1939-03-12

Inför domarskranket

Så infann sig slutligen den 6:e april och här syns Aftonbladets på sitt sätt fascinerande och kärnfulla förstasidesrubrik som skulle sammanfatta den händelserika dagen.

Gammalt tidningsklipp med texten: "Morgonarg Sickan log inför rätten, fick varning".

Aftonbladet 1939-04-06

Och det här var vad som hände: Karl-Gerhards revy inklusive Sickan gästade Göteborg och hon skulle då äntligen bege sig till häradsrätten i Borås för att avge sitt länge efterlängtade vittnesmål. Men innan avresan hann hon tidigt på morgonen ta emot det energiska Aftonbladet på sitt hotellrum. Revyn hade haft Göteborgspremiär kvällen innan och Sickan var inte helt nöjd över att behöva stiga upp halv sex på morgonen för att hinna med tåget till Borås:

Nog ska jag svära så gott jag kan, om det nu skall vara nödvändigt för det här, som inte är en rejäl krock ens en gång.

Aftonbladet 1939-04-06

Men trots att hon klev upp i god tid och uppenbarligen hann med tåget blev hon ändå 10 minuter försenad till rätten. När det var dags att ta upp målet och ingen Sicka syntes till nedtecknade en av de allestädes närvarande Aftonbladets reportrar de repliker som då ska ha utväxlats i rättssalen:

– Är skådespelaren Sickan Carlsson här? frågade domaren notarie Arne Nilsson när målet påropades kl. 10.
– Jag tror att hon var därute, sade åklagaren Enhammar, som tydligen hade förväxlat Sickan med en annan skön dam, som promenerade på tingsgården.
Vaktmästare Lundqvist satte i gång med en undersökning om Sickan hade gömt sig någonstans, men kom snart tillbaka och meddelade:
– Hon är inte här och hon har inte varit här heller, säger de som känner henne.

Fotografi ur gammal tidning av leende kvinna med svart kappa och huvudbonad.

Dagens nyheter 1939-04-08

Efter några minuter kom i alla fall Sickan och som synes på DN:s bild hade humöret hunnit bli bättre under tågresan, helt i överensstämmelse med Borås Nyheters rapportering om en leende och morgonpigg revyskådespelerska.

Borås Nyheter kunde även meddela att det i rättssalen väntade en rätt talrik publik, bestående mest av damer och att Sickan följdes in i salen av ett tåg av pressfotografer från Göteborg.

Men där inne hade de sistnämnda inte mycket att hämta. När häradshövding Braconier såg skocken förklarade han att all fotografering inne i salen var absolut förbjuden. En av fotograferna var dock för snabb på avtryckaren och åtalades för sitt överilade tilltag.

På grund av Sickans sena ankomst hade rätten redan börjat med nästa inplanerade mål för dagen. Vittnesförhören i det ärendet drog ut på tiden och först efter två timmars bänknötande blev det slutligen dags för fröken Carlsson att ställa sig vid domarskranket, men det började inte så bra. Sickan lutade sig mot skranket och log sitt berömda leende. Det skulle hon inte ha gjort, enligt Aftonbladet:

Domaren avbröt förestavandet av eden och förklarade i barsk ton att det inte lämpade sig att ta ta så lätt på saken. "Det här är allvarligt det, och inte något skoj, sade han".
Gammalt tidningsklipp med rubriken: "Sickans berömda leende renderade henne en varning".

Aftonbladet 1939-04-06

DN skriver i sin tur att "Fröken Carlsson tog vittnesförhöret från den glada sidan och kunde icke hålla sig allvarlig (...), vilket renderade henne en liten reprimand (...) Sickan Carlsson blev genast mycket allvarlig, så allvarlig att domaren efter en stund fann sig föranlåten att lätta på stämningen med några skämtsamma ord".

Dagens nyheter 1939-04-08

Aftonbladets och DN:s referat kompletterar som synes varandra på ett fint vis och ger på så sätt en fylligare bild av Sickans edsavläggelse. Här om inte annars ser man nyttan av att använda sig av flera källor! Men den samvetsgranne källkritikern får trots det inte låta sig förslappas. En rättelse av Aftonbladets uppgifter är nämligen nödvändig; Anna-Greta är Sickans andranamn, dopnamnet är Sickan Anna-Greta Carlsson. Ett faktum som en del personer tydligen än idag har märkligt svårt att acceptera.

"Det händer i dessa dagar ingenting av vikt"

Efter förhörets inledande kulturkrock gick det tack och lov bättre. Även om Sickan inte hade så mycket att berätta, verkade rätten och åklagaren landsfiskal Enhammar vara nöjda med hennes vittnesmål. För den som undrar eller glömt bort vad det här från början handlar om, höll hon fast vid sin uppfattning att det var statspolisbilen som inte hållit sig tillräckligt på sin kant i kurvan och därmed orsakat sammanstötningen. Gaget för föreställningen fastställdes på plats och blev för Sickans del de lagstadgade 8 kronorna plus en reseersättning motsvarande tredje-klassbiljett tur och retur. "Jaså, ja, det var ju inte så mycket", sa huvudrollsinnehavarinnan om den ersättningen.

Gulnad tidningstext. Rubrik: "Kar de Mumma: Så kort som möjligt om Sickan".

Början på Kar de Mummas riktigt långa redogörelse om fallet. Svenska Dagbladet 1939-04-08

Mediebevakningen var av sådan intensitet att Kar de Mumma (även kallad Erik Zetterström) efter det mångbevittnade förhöret kommenterade rapporteringen i sin dagliga krönika i Svenska Dagbladet: "Det händer i dessa dagar nästan ingenting av vikt, därför noterar man med tacksamhet detta betydelsefulla vittnande av allas vår lilla Sickan".

SvD hade tills nu avhållit sig från att delta i rapporteringen av det riksangelägna fallet, men tidningen blev den som genom Kar de Mumma gjorde en sorts sammanfattning av mediecirkusen, samtidigt som den förstås själv blev en del av den genom att kliva in i manegen. Ironiskt nog är Kar de Mummas krönika den längsta artikeln av alla i ämnet.

Det kan i sammanhanget vara värt att nämna att krönikören, sketchförfattaren och dialogbearbetaren Kar de Mumma var den som tillsammans med Björn Hodell och Gösta Stevens "upptäckte" Sickan Carlsson.

Det skedde när hon 15 år ung gjorde succé i typografiska föreningens amatörrevy Typernas Revy på Gröna Lund i september 1930. Hodell var vid den tiden direktör för Södra teatern i Stockholm, där Sickan sedan var verksam åren 1932–35. Kuplettmakaren och manusförfattaren Stevens skulle under 40- och 50-talen skriva manus till flera av Sickans filmer. Under 50-talet sändes radioprogrammet Sickan och Kar de Mumma varje vecka. Programmet var en sorts fortsättning på Optimisten och Pessimisten som gick i radio under 30- och 40-talen. Ni får själva gissa vilken roll som föll på Sickans lott.

En stor, elak taxibil

Sickan var verkligen i farten den här vårvintern 1939, bokstavligen. När revyn gästade Malmö begav hon sig ut på bilfärd och krockade med en taxibil. "En stor, elak bil kom farande", enligt henne själv. Även den här incidenten gick till domstol, men den rättegången fick inte alls samma publicitet som den första. Kanske för att den sköttes smidigare än i Borås och för att journalisterna möjligen började känna en viss mättnad över Sickans bilkollisioner.

I SvD tyckte Kar de Mumma att det var dags för henne att börja skaffa sin publicitet på annat sätt än genom bilkrockar. Vid rättegången i Malmö gick det dessutom bra att närvara genom ombud i form av en advokat, till autografjägarnas stora besvikelse. Tyvärr godtog inte rätten Sickans version av den lilla olyckan och hon dömdes till att betala 250 kronor i dagsböter.

Fotografi ur tidning på kvinna i svart huvudbonad som skriver autografer.

Sickan skriver autografer utanför tingshuset i Borås. Bilden är beskuren. Signum: KoB Aba

Den minnesgode och uppmärksamme läsaren kanske noterar att Sickan i bilden ovan bär samma hatt som på fotot i början av den här artikeln. I hennes kontrakt med SF ingick att hon fick behålla de kläder hon bar i filmerna, något som torde ha gjort att gränsen mellan hennes privatperson och filmrollerna ibland blev diffus. Särskilt som det är omvittnat av både henne själv och andra att den Sicka man ser i filmerna till stora delar i själva verket är den verkliga Sickan Anna-Greta Carlsson.

"Det är jag, rätt upp och ner!", som hon sa i en intervju med Sveriges Radio 1990, och däri ligger säkerligen en stor del av förklaringen till hennes popularitet.

... och filmen med hatten är Rena rama sanningen från 1939 med regi av Weyler Hildebrand.

Hitta objekten i våra samlingar