Bortom exlibris – Om böckerna och deras ägare
Andreas A. Dryander ägde en bok. Året var 1659, och Dryander uppehöll sig i Uppsala (Ubsal.). Vi vet detta eftersom namnet, tiden och orten står att läsa i ljusbrunt bläck på insidan av en bönbok.
Boken, Precationes… in singulos septimanæ dies conscriptæ
Länk till annan webbplats., är tryckt i Wittenberg (1576) och var med all förmodan en viktig följeslagare för Dryander eftersom han kom att arbeta som kyrkoherde i Göteryd, tillhörande Växjö stift, från år 1662 till och med hans död 1679. Tiden i Uppsala kan man anta var ägnad åt hans utbildning. Men boken tycks ha blivit kvar i Mälar-trakten och slutligen hamnat i läroverkssamlingen i Roggebiblioteket. Vi kan bara spekulera i vad denna lilla bok, en oktav i buckligt pergament, har varit med om. Kanske bytte den händer mellan studenter eller hamnade hos en kollega inom prästerskapet. Men eftersom inga anteckningar har gjorts efter att Dryander ägde boken, betyder det kanske att den levt ett stilla liv.
När man nämner ägarmärkning av böcker är exlibris kanske något av det första som dyker upp. De kallas också bokägarmärken och består i en papperslapp som klistras på insidan av pärmen eller i enstaka fall på ett försättsblad. Ett exlibris klargör vem boken tillhör och det innefattar, förutom namn, grafiska element. Det kan handla om allt från monogram och vapensköldar till vardagliga eller mer obskyra motiv. Nedan visas några typer av exlibris som man kan stöta på. Dessutom märker bibliotek, arkiv, boksamlare och gemene man än idag sina böcker med exlibris. Det finns företag som designar exlibris som passar ens vildaste önskemål, beställningen är bara ett knapptryck bort. Vill man vara historiskt korrekt får man dock anlita en gravör/grafiker som kan snida ett träsnitt och hantverksmässigt låta trycka upp så många exlibris som krävs. Vill du veta mer om Kungliga bibliotekets exlibris läser du mer om dem i det tidigare inlägget KB äger Länk till annan webbplats..
Figur 2.
Monogram (AG) i …Breviarium historiæ ecclesiasticæ (1695, Strängnäs), Erici Benzelii,
Motiv (Alvina Lindgren) i The Works of Lord Byron (1836), J. W. Lake,
Vapensköld (släkten Rosenhane) i De Ordinanda Republica… (1637), Johannes Loccenius,
Etikett (Grefve M. Klingspors) i The Complete works of E.L. Bulwer, Vol XX: The last of the barons (1843).
Låt oss dock inte stanna där. Stämplar är ytterligare ett fenomen som säger något om sin ägare. Alla har vi nog sett den där halvsneda bläckstämpeln på det närmaste folkbiblioteket, men det finns också en annan typ av stämplar som man kan hitta på utsidan av pärmen.
På bokbandet i figur 3 har lilla riksvapnet (Sverige) förgyllts på frampärmen som är helt klädd i skinn. I ett av våra tidigare blogginlägg på bloggen Om samlingar och bevarande finns kronprins Carl [XV] stämpel i bländande guld Länk till annan webbplats. att beskåda. Riksvapnet må vara reserverat för kungamakten och staten men det betyder inte att privatpersoners namn inte också återfinns på bokens pärmar. Hade man råd att låta binda in sin bok (eller binda om) så fanns alla möjligheter att både bildligt och bokstavligt sätta sitt avtryck på dem.
På frampärmen i figur 4 ackompanjeras initialerna S.H.W. av årtalet 1544 vilket tyder på att ägaren lät binda in boken snart efter eller i samband med att den köptes in. Ibland finner man böcker med rikligt dekorerade pärmar i samma stil som den ovan men med ett tomrum där man förväntar sig ägarens initialer, vilket signalerar att dessa uppgifter inte alltid fylldes i, och därför kan man anta att de kunde fyllas i vid ett senare tillfälle, och då kanske inte ens av bandets förste ägare.
Historiska och nutida ägare av böcker har med andra ord fler alternativ att välja bland för att skydda sin egendom, men det stannar inte där. Det finns ännu en metod, som går steget länge, åtminstone om man ser till hur man kan göra sin ägodel mindre stöldbegärlig. Allt vi behöver göra är att titta närmare på samma bok som ägdes av den mystiske S.H.W.
Figur 3.
Nouvelles recherches sur la science des médailles… (1778), Poinsinet de Sivry.
Figur 4. In Danielem prophetam commentarius Länk till annan webbplats. (1543, Leipzig) Philippo Melanchtone [Frampärm]
Figur 5. In Danielem prophetam commentarius (1543. Leipzig) Philippo Melanchtone, [Toppsnitt]
Figur 6. In Danielem prophetam commentarius (1543, Leipzig) Philippo Melanchtone, [Undersnitt]
Symbolerna på figur 5, 6 och 7 är bomärken. Bomärken har tidigare använts för att märka både boskap och inventarier som hörde till en gård. Proceduren för märkning såg ut som så att man glödgade ett brännjärn med gårdens tecken och pressade in det i materialet som skulle märkas. Men inte kan väl kombinationen av ett upphettat järn och papper vara särskilt bra? Hur har märkningen egentligen kommit till på dessa böcker?
Man skulle istället vilja tro att märkena är uppkomna genom den process som kallas för ciselering (eng.: gauffering) där man med hammare driver en stämpel mot målade och förgyllda boksnitt för att skapa ett mönster, en försänkt relief. Vid ciselering bildas alltså en fördjupning i snittet och papperet pressas ihop snarare än avlägsnas. Att ciselera sitt ägarmärke är fullt möjligt, men det är inte den metod som används på våra exemplar då det inte finns några spår av sammanpressat papper.
Figur 8. Enchiridion (1622, Stockholm), D. Martini Chemnitii, [Toppsnitt]
Nej, det är nog ändå så att brännjärnet är det mest sannolika svaret. På figur 6 kan man tydligt se att delar av fördjupningen är svedd och vid närmare inspektion av boken på figur 6 och 8, när man tittar in i uppslaget, kan man se hur papperet kring märkningen har missfärgats, sannolikt till följd av upphettning. Att böckerna är av betydande ålder försvårar en aning. Ansamling av smuts och oxidering av papperet kan skymma spåren av sot. Eller tvärtom; få det att se sotigt ut.
Fördjupningen där bomärkena gjorts varierar mellan 1 till 2,1mm. En namnteckning kan strykas över eller klippas bort, ett exlibris kan avlägsnas, en bit av skinnbandet kan dekoreras över. Men det går inte att ta bort denna typ av ägarmärkning om boken inte först tas isär, skärs ner och binds om. En hel del tidsödande och kostsamt arbete med andra ord. Det går således helt enkelt inte att röja spåren av den tidigare ägaren utan att göra stor åverkan på boken, både vad det gäller textblock och bindning.
Figur 9. Pergamentband med inristat monogram, AAD.
Slutligen har vi ett bokband med ett monogram på toppsnittet. De sammankopplade bokstäverna AAD är sannolikt inristade, ytan i fördjupningen och konturerna är ojämna och det finns inga uppenbara spår av att ett brännjärn skulle ha använts. Här har någon troligen använt ett gröpjärn eller annat vasst redskap för att karva i textblocket. Ingreppet går inte att ta miste på när man hanterar boken, inte heller att någon tagit sig tid att rista in sina initialer. Man kan fråga sig vem som gör något sådant. Någon med tålamod, kanske en kyrkoherde under utbildning? Ja, det är samma bönbok som vi tidigare har tittat på. Andreas A. Dryander nöjde sig inte med att skriva sitt namn i boken, och kanske är det däri som svaret ligger angående varför ingen har satt dit sin namnteckning efter honom förrän den hamnade på ett bibliotek. Hur skulle den möjligtvis kunna bli någon annans bok?
Figur 10. Ovanifrån, inristat monogram, AAD.
Det är såklart bara spekulationer, för det ska sägas att ägarmärkning på bokens snitt som vi här har sett exempel på inte är särskilt vanligt förkommande men det är definitivt ett ingrepp som drar blickarna till sig. Tyvärr vet vi väldigt lite om var, varför och när de förekommer, det återstår att finna fler liknande fall för att tränga djupare in i frågan.
Vi passar slutligen på att tipsa om liknande fynd som gjorts i Princeton University Library som finns att läsa om på deras blogg: Rare Book Collections @ Princeton Länk till annan webbplats..