Legender och anekdoter
Codex Gigas har i alla tider eggat människors fantasi och blivit föremål för myter och legender.
Stereoskopisk bild från 1906.
Djävulens verk
Redan på medeltiden uppstod en legend om en munk i Podlažice som blev levande inmurad för sina synders skull. Genom att under en enda natt skriva världens största bok, försökte han friköpa sig från sin skuld.
När han insåg att uppgiften var honom övermäktig, kallade han djävulen till hjälp. Den Onde bistod honom, fick sitt porträtt målat i boken och begärde munkens själ i gengäld. Munken blev räddad men någon ro fick han aldrig mer. Han vände sig till slut till den Heliga Jungfrun med bön om frälsning. Jungfrun räckte honom sin hjälpande hand, men botgöraren dog just i den stund då han skulle ha lösts från sitt kontrakt med djävulen.
En återkommande legend
Denna legend är en variant på en mycket populär medeltida berättelse om Theophilus Botgöraren. Den innehåller samma element som Djävulsbibelns legend: pakt med djävulen för att uppnå det omöjliga, ånger efteråt, Jungfru Marias förbarmande och botgörarens snabba död. Dessa element finns också i Faustsagan, känd från 1500-talet.
Frälsning genom skrivande
Det andra motivet i legenden representerar den medeltida övertygelsen att man med skrivarbete kunde sona sina synder. Detta motiv finns också i en historia som refereras av den engelska historikern Orderic Vitalis (1075–1142). Där framställs en syndfull munk som samtidigt var en duktig och hängiven bokskrivare. Efter döden blev hans själ i sista stund räddad från att skickas till helvetet tack vare en mycket stor bok som han hade skrivit. När varje bokstav i boken vägdes mot var och en av hans synder, blev till slut en enda bokstav avgörande till hans fördel.
Ny illustrerad tidning, 1877.
Vaktmästaren och de dansande böckerna
Magin kring Djävulsbibeln behöll sin livskraft även efter medeltidens slut. Och nya legender bildades. I Tokroliga anekdoter från 1858 berättas det att Kungliga bibliotekets vaktmästare blev innestängd i bibliotekets stora sal efter att ha somnat. När han vaknade trodde han sig se böckerna stiga ner från hyllorna och sväva omkring i en virvlande ringdans.
Ett stort ur, som annars var trasigt, började slå. Och böckerna runt Djävulsbibeln föll åt alla håll, då jätteboken trädde in i dansen. Morgonen därpå hittade man en vettskrämd vaktmästare under bordet, som ” . . . war och förblef från denna stund swagsint och måste föras till dårhuset”.
Strindberg smygläser
Författaren Eugène Fahlstedt har berättat att hans vän August Strindberg någon gång på 1870-talet tog med sina kamrater till biblioteket för att läsa Djävulsbibeln. Det var mitt i natten, men Strindberg, som arbetade på Kungliga biblioteket, öppnade huset med egna nycklar. Han tog fram bibeln och ” . . . ref eld på tändstickor, och der vid skenet af svafvellågor, så . . . så . . . (gest att de böjer sig fram) . . . så läste de i djefvuls bibeln.”
August Strindberg, självporträtt 1886.