Uppväxt och musik

Ganska lite är känt från uppväxten, vi vet dock att han under vårterminen 1873 i Stockholm studerade ämnet harmoni i förberedande klass på Kungl. Musikkonservatoriet. Harteveld hävdade själv att han gått på musikkonservatoriet i Leipzig, men det finns inga bevis för det påståendet och kan vara ett utslag av en avslappnad inställning till sanningen. Känt är däremot att han 1877 flyttade till Ryssland och skulle förbli där i över 40 år. Som ni ser i tidningsklippet föds hans första son året efter flytten till Ryssland.

Fängelsesånger, film och självbiografi

Men riktigt stor blir Harteveld aldrig så några år senare – 1908 – reser han runt i Sibirien och upptecknar fängelsesånger. Turnéer med musiken följer ända tills myndigheterna blir nervösa av innehållet och förbjuder dem. Innan dess hinner han ge ut sångsamlingen Strafflägersånger, och spela in en skiva med sångerna som förbjuds. Som ni ser på tidningsklippet turnerar han även runt i Europa med musiken, men stöter också där på problem med censuren och stoppas på många platser.

1915 påbörjar han en dokumentärfilm om de sibiriska fångarna, förhoppningarna är stora. De första tagningarna visas också offentligt samma år, men första världskriget gör att allt sedan rinner ut i sanden. Kanske finns det fortfarande bevarat material från dessa inspelningar i något ryskt arkiv, men det återstår i så fall att återfinnas.

I Hartevelds underhållande självbiografi Svart och rött : sorglustiga historier från det gamla och nya Ryssland Länk till annan webbplats., där han skarvar rätt ordentligt med sanningen, får man bland annat läsa om den påstådda bekantskapen med en viss rysk munk vid namn Rasputin. De har sällskap ombord på en båt 1915, en färd som slutar med att munken naken och drucken sjunger oanständiga visor för de andra passagerarna innan han slocknar.

För er som inte behärskar slarvigt handskriven ryska från tiden innan stavningsreformen 1918 finns Hartevelds översättning här:
Till den lärde brodern W. Harteveld i Tobolsk. Saliga äro de fridsamma. Domen icke, på det att I själva ej mån varda dömda. Ljuvt är att synda, ljuvt är att tåla och lida genom synd. Ödmjuka dig, stolta människa, och ångra dig. Hav icke ont i sinnet mot Guds ödmjuka tjänare Grigori Rasputin.
Huruvida brevet verkligen är från Rasputin går inte att belägga. Men Hartevelds bok finns digitaliserad Länk till annan webbplats., så det går att läsa hans ord med egna ögon. Ta bara inte allt som står där för sanning. Ni får underhållning men kanske inte verklighetsbeskrivningar.

Upptäckaren

Nu är frågan vad vår mångsysslare ska ta sig till i ett land han egentligen inte känner efter så många år i Ryssland. Men Harteveld är inte rådlös, absolut inte. Som av en händelse har han under flykten från Ryssland upptäckt det antika verket Hymn till Apollo i Delfi som framförs i Konstantinopel och även några år senare i Stockholm. Egentligen är verket inte alls antikt och Harteveld framför musiken redan 1914 i Ryssland. Men det finns ytterligare en sensationell upptäckt som Harteveld kommer göra succé med i sitt nya hemland, musik från stormaktstidens sista skälvande tid. Åtminstone verkar det så.

Marschen lever kvar

Men allt det här avslöjas först långt efter kompositörens död den 1 oktober 1927. Verket lever vidare och förekommer då och då i olika sammanhang. Bland annat spelade den legendariska gruppen Hansson och Karlsson in sin version 1968 på skivan Rex. På tv förekommer kompositionen sedan 1999 som en del av signaturmelodin till programmet Parlamentet. Ni ser här Hartevelds minnessten på Skogskyrkogården. Graven togs bort 1973 men efter en insamling initierad av Lars Hultén – den som upptäckte att marschen inte var från Karl XII:s tid – restes stenen med hjälp av Militärmusiksamfundet.