fullskärmsbild

Hartev­eld - mellan dikt och sanning

Möt Julius Napoleon Wilhelm Harteveld, en man som gör sig känd i Sverige och Ryssland med musicerande och fabulerande. I hans historia får ni också träffa Karl XII, den ryske tsaren och Rasputin!

Röd och svart bakgrund. Text: Av professor Wilhelm Harteveld.

Wilhelm Harteveld

Ibland stöter man på intressanta människoöden i samlingarna och vill veta mer, det här här ett sånt fall. Vi börjar den femte april 1859 när Julius Napoleon Wilhelm Harteveld föddes. Som tonsättare, dirigent, pianist, författare, visupptecknare och etnograf skulle vår huvudperson prova sina vingar många gånger innan han till slut landade. Men vi tar historien från början.

Gulnat tidningsklipp. Text: En välskapad sons födelse hafva vi glädjen tillkännagifva.

Hartevelds första avtryck i svensk press. Ur Dagens Nyheter 1878-12-16

Uppväxt och musik

Ganska lite är känt från uppväxten, vi vet dock att han under vårterminen 1873 i Stockholm studerade ämnet harmoni i förberedande klass på Kungl. Musikkonservatoriet. Harteveld hävdade själv att han gått på musikkonservatoriet i Leipzig, men det finns inga bevis för det påståendet och kan vara ett utslag av en avslappnad inställning till sanningen. Känt är däremot att han 1877 flyttade till Ryssland och skulle förbli där i över 40 år. Som ni ser i tidningsklippet föds hans första son året efter flytten till Ryssland.

Han skriver musik och har framträdanden, drömmen lever om att bli en stor kompositör. Bland annat träffar han Tjajkovskij som närvarar på Hartevelds konsert i Kiev 15 december 1890 där flera av den kände kompositörens verk framfördes. Svensken försöker imponera på sin idol och får faktiskt några dagar senare ett signerat partitur av denne som gåva. Men i ett brev från 1892 nämner Tjajkovskij för sin förläggare att han anser Harteveld vara en bluff.

Gulnat tidningsklipp. Text: Wilhelm Harteveld: König Harald Harfagar.

Kompositören. Ur Stockholms Dagblad 1878-12-23

Det stora genombrottet låter vänta på sig, 1895 går det dock bättre när hans opera Kärlekens triumfsång gör stor succé, en höjdpunkt i den ryska karriären.

Gulnat tidningsklipp med bild på pojke vid bord. Text: De sibiriska fängelsevisornas kompositör - svensk.

Fängelsevisorna. Ur Stockholmstidningen 1910-11-29

Fängelsesånger, film och självbiografi

Men riktigt stor blir Harteveld aldrig så några år senare – 1908 – reser han runt i Sibirien och upptecknar fängelsesånger. Turnéer med musiken följer ända tills myndigheterna blir nervösa av innehållet och förbjuder dem. Innan dess hinner han ge ut sångsamlingen Strafflägersånger, och spela in en skiva med sångerna som förbjuds. Som ni ser på tidningsklippet turnerar han även runt i Europa med musiken, men stöter också där på problem med censuren och stoppas på många platser.

1915 påbörjar han en dokumentärfilm om de sibiriska fångarna, förhoppningarna är stora. De första tagningarna visas också offentligt samma år, men första världskriget gör att allt sedan rinner ut i sanden. Kanske finns det fortfarande bevarat material från dessa inspelningar i något ryskt arkiv, men det återstår i så fall att återfinnas.

I Hartevelds underhållande självbiografi Svart och rött : sorglustiga historier från det gamla och nya Rysslandlänk till annan webbplats, där han skarvar rätt ordentligt med sanningen, får man bland annat läsa om den påstådda bekantskapen med en viss rysk munk vid namn Rasputin. De har sällskap ombord på en båt 1915, en färd som slutar med att munken naken och drucken sjunger oanständiga visor för de andra passagerarna innan han slocknar.

Harteveld beskriver hur han modigt och mot allas inrådan gör en polisanmälan för förargelseväckande beteende, och här finns det i alla fall en viss sanning då det faktiskt bevarats en anmälan mot Rasputin från Harteveld. Jag hittar en broschyr från 1917 i samlingarna som handlar om Rasputin – Rasputin : En sibirisk hästtjuv och f.d. kejsarinnans allsmäktiga gunstlinglänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster – den är inte särskilt bra eller på något sätt opartisk men ett tidsdokument över stämningarna som rådde. Den 30 december 1916 mördas Rasputin. Ta gärna en titt på denna bild ur broschyren där den avskydde mannen och hans familj till och med ser otroligt onda ut.

Teckning av familj bestående av tre barn och en pappa, alla ser ondskefulla ut. Text: Rasputin med barn.

Ond familj någon?

Ett påstått brev från munken som ska ha skickats efter incidenten på båten finns med i Hartevelds självbiografi, ni ser en kopia av det nedan som Dagens nyheter publicerade 1920.

Gulnat tidningsklipp med bild på ryskt brev.

Brevet från Rasputin? Ur Dagens nyheter 1920-08-15

För er som inte behärskar slarvigt handskriven ryska från tiden innan stavningsreformen 1918 finns Hartevelds översättning här:
Till den lärde brodern W. Harteveld i Tobolsk. Saliga äro de fridsamma. Domen icke, på det att I själva ej mån varda dömda. Ljuvt är att synda, ljuvt är att tåla och lida genom synd. Ödmjuka dig, stolta människa, och ångra dig. Hav icke ont i sinnet mot Guds ödmjuka tjänare Grigori Rasputin.
Huruvida brevet verkligen är från Rasputin går inte att belägga. Men Hartevelds bok finns digitaliseradlänk till annan webbplats, så det går att läsa hans ord med egna ögon. Ta bara inte allt som står där för sanning. Ni får underhållning men kanske inte verklighetsbeskrivningar.

Harteveld hävdar till exempel att den ryske tsaren i hans sällskap utbringat följande skål på svenska:

”Din skoul, min skoul, alla vackra flickors skoul!”

Tsaren och Tolstoj

Harteveld kan naturligtvis inte heller motstå tillfället att påstå sig vara närvarande när tsar Nikolaj II abdikerar 1917. Som av en händelse befinner sig kompositören i tågvagnen bredvid tsarens och hör varje ord som sägs. Det här kan ju givetvis vara den absoluta sanningen, helt klart kan det vara så. Eller så är det inte alls sant.

Något annat som kanske eller kanske inte är sant gäller den underhållande berättelsen om när Harteveld genom kontakter med den kände författaren Lev Tolstoj blir kommunist. Han åker till Svarta havet i närheten av Sotji där ett kommunistiskt samhälle väntar honom och de andra i sällskapet.

Svart och rött bokomslag. Text: Svart och rött. Sorglustiga historier från det gamla och nya Ryssland.

Underhållande men opålitlig

Medlemmarna i sällskapet hör till både den undre och övre klassen, och själva resan till utopin inleds med en dispyt om vilken klass man ska åka i tåget innan kompromissen utmynnar i att alla åker andra klass. Det går inte heller så lysande med gemenskapen när de väl kommit fram:

Ingen av oss ”brann” av arbetslust. Tvärtom. Sådant arbete som fordrades på godset, d. v. s. kroppsarbete, var ingen av oss pigg på, och uppriktigt sagt kunde ingen av oss heller utföra det. En jordbrukskommun utan duglig arbetskraft. Hela saken var ju dödfödd.

Flykten

Efter ryska revolutionens utbrott blir livet svårt och i december 1918 lämnar han Ryssland tillsammans med fru och dotter – två söner blir kvar i landet – för en lång och strapatsrik resa, i juni 1920 landstiger de i Sverige.

Gulnat tidningsklipp. Text: Antikens och medeltidens melodier och sånger.

Det "antika" verket framförs i Stockholm. Ur Svenska Dagbladet 1924-01-29

Upptäckaren

Nu är frågan vad vår mångsysslare ska ta sig till i ett land han egentligen inte känner efter så många år i Ryssland. Men Harteveld är inte rådlös, absolut inte. Som av en händelse har han under flykten från Ryssland upptäckt det antika verket Hymn till Apollo i Delfi som framförs i Konstantinopel och även några år senare i Stockholm. Egentligen är verket inte alls antikt och Harteveld framför musiken redan 1914 i Ryssland. Men det finns ytterligare en sensationell upptäckt som Harteveld kommer göra succé med i sitt nya hemland, musik från stormaktstidens sista skälvande tid. Åtminstone verkar det så.

Han har nämligen hittat Marcia Carolus Rex – även känd som Karl XII:s marsch – som varit förlorad för fosterlandet sedan 1700-talet. Historien är att han under ett besök i Poltavas stadsarkiv 1911 hittat verket och helt sonika snott det. Egentligen ingen smickrande version och så var inte heller sanningen som vi ska återkomma till. 1920 uppförs kompositionen för första gången i Sverige, riktigt populär blir den 1925 när filmen Karl XII får premiär. Men hur var det då med äktheten i marschen? Ja den är inte särskilt äkta alls, i alla fall inte om man hoppas på en komposition från svenska stormaktstiden. Långt senare kommer sanningen fram och den stämmer inte med Hartevelds version.

Gulnat tidningsklipp. Text: Nyupptäckt Karl XII:s marsch.

Den sensationella upptäckten 1920. Ur Dagens Nyheter 1920-07-04

I korthet var det så här. 1912 skulle den ryska arméns slag vid Borodino 100 år tidigare mot Napoleon firas, och Harteveld fick i uppdrag att komponera verket 1812 till festligheterna. Han hittar napoleontruppernas anfallsfanfar i franska arkiv och införlivar den med sitt verk, lite senare använder han allt detta i sin "upptäckt" Marcia Carolus Rex.

Bild på minnessten med korslagda trumpeter. Text: Wilhelm Harteveld.

Minnesstenen. Ur Expressen 1976-07-06

Marschen lever kvar

Men allt det här avslöjas först långt efter kompositörens död den 1 oktober 1927. Verket lever vidare och förekommer då och då i olika sammanhang. Bland annat spelade den legendariska gruppen Hansson och Karlsson in sin version 1968 på skivan Rex. På tv förekommer kompositionen sedan 1999 som en del av signaturmelodin till programmet Parlamentet. Ni ser här Hartevelds minnessten på Skogskyrkogården. Graven togs bort 1973 men efter en insamling initierad av Lars Hultén – den som upptäckte att marschen inte var från Karl XII:s tid – restes stenen med hjälp av Militärmusiksamfundet.

Själva invigningen som skildrades i Dagens Nyheter den 3 oktober 1974 ska dock ha varit ett kapitel för sig när mer högerextrema krafter tog över manifestationen. Militärmusiksamfundet lär ha varit måttligt roade av spektaklet och kanske vred sig Harteveld några extra varv i sin borttagna grav.

Mer material och läsning

Förutom tidningsmaterialet, hans bok och broschyr samt några notblad (de sistnämnda går att hitta i vår musikkataloglänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster), och ett antal inspelningar av Marcia Carolus Rex finns inte så mycket material med Harteveld i Kungliga biblioteket. Däremot har Musik- och teaterbiblioteket manuskript och annat han efterlämnat. Jag kan också varmt rekommendera en läsning av Marina Deminas text Glimtar ur Wilhelm Hartevelds liv återspeglade i hans arkiv i Statens musikbiblioteklänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster för den som vill veta mer om Harteveld.