fullskärmsbild

Döden i Humlegården

Vi närmar oss allelgonahelgen, en tid då många svenskar besöker gravar och tänker lite extra mycket på de som inte längre finns bland oss. Men resten av året är döden ganska frånvarande i vår vardag. Annat var det förr, då döden var en ständig följeslagare genom livet.

En vitklädd man ligger i en säng under en tronhimmel omgiven av sörjande människor, flera av dem är klädda i militära uniformer. På väggen hänger inramade porträtt av kungliga familjemedlemmar.

"Carl XIV Johans sista stunder" på ett kistebrev tryckt av P. A. Huldberg. Signum: KoB CXIVJ Sv. P. 236

En del av livet

För några hundra år sedan levde svenskarna under helt andra förutsättningar än vi gör idag. Även de rika drabbades av sjukdomar som numera är lätta att bota, men då ofta ledde till döden. Medellivslängden var låg och barnadödligheten var hög i både slott och koja. Inte många förväntades leva ett långt liv och de flesta dog hemma i stället för på sjukhus och vårdinrättningar. Vardagen präglades helt enkelt av döden på ett helt annat sätt än nu. En symbios som manifesterades på många olika sätt – och i en mängd olika kulturyttringar, som satt sina spår i KB:s samlingar.

Likpredikningar

På 1600-talet hade Sverige ett omsorgsfullt utarbetat begravningsväsende, åtminstone i välbärgade kretsar. Jordfästningarna föregicks av högtidliga processioner där man förde den döde från sorgehuset till kyrkan eller begravningsplatsen. Om det var en kung som hade dött var processionen givetvis ännu mer storslagen. I detta sammanhang är det nog svårt att överträffa Karl X Gustavs enorma begravningsprocession, som du kan beskåda i Libris Länk till annan webbplats..

Fyra tryckta häften från 1600-talet med text i frakturstil, ett med en bild av en kista och ett annat med skelett och dödssymboler.

Fyra likpredikningar från 1650–1699

I samband med begravningen hölls ofta en så kallad likpredikan, där den dödes levnadsteckning och familjehistoria blandades med böner som skulle stödja de sörjande. På 1650-talet började de familjer som hade råd låta trycka upp sina närståendes likpredikningar, en sed som fortsatte en bra bit in på 1800-talet. Idag finns tusentals sådana likpredikningar bevarade i KB:s samlingar. Du hittar omkring 1500 av dem i Libris Länk till annan webbplats., men de flesta är fortfarande bara sökbara i den gamla kortkatalogen Plåten Länk till annan webbplats..

Sorgkort och sorgbrev

I vardagstryckssamlingen finns tryckta sorgbrev och sorgkort som påminner oss om en annan tid. Sorgkorten, i ett mindre format och ofta tryckta på styvare papper, användes för att meddela att en person hade dött.

Nägra sorgkort med svart text på vit bakgrund

Exempel på sorgkort, kortet till vänster visar baksidan med personliga anteckningar

Sorgbreven, som har ett större format, meddelar också de att en person har dött men bjuder ofta även in till begravningen. Gemensamt för sorgkorten och sorgbreven är att de har svarta kanter – så kallade sorgkanter.

Sorgbrev, svart text på vitt papper

Exempel på sorgbrev

Det finns sorgkort och sorgbrev i samlingen från 1600-talet fram till 1940-talet. Samlingen bygger framför allt på inlämnade gåvor till biblioteket. Därför finns det ofta personliga hälsningar skrivna på trycksakerna. Korten och breven är sorterade efter namn på den person som dött. Sorgkorten förvaras i lådor och sorgbreven är fint inlagda i dragbandskapslar med svarta skyddspapper.

Dragbandskapslar på hylla

Dragbandskapslar med svarta omslag

Sorgbrev från 1754–1799 är katalogiserade och kan sökas fram i Libris Länk till annan webbplats., några av dem är även digitalt tillgängliga där.

På dödsbädden

Sedvänjan att avbilda döda personer är urgammal. På medeltiden handlade det om skulpterade gravmonument, där furstliga personer avbildades liggande eller halvliggande på en bädd. När motsvarande motiv avbildades på målningar ett par hundra år senare behöll man den liggande formen, och den följde med in i de nya bildteknikerna: kopparstick, träsnitt och litografier.

Det var framför allt kungligheternas dödsbäddsbilder som fick allmän spridning, eftersom de var en del av hovets ceremonier och bekräftade att dödsfallet verkligen hade ägt rum. Sådana bilder spreds i flera olika versioner och tekniker. Ett exempel som visar ”Carl XIV Johans sista stunder” ser du högst upp i inlägget – bilden finns även digitalt tillgänglig via Libris Länk till annan webbplats..

Med fotografiets intåg skedde en teknikövergång som ledde till en ofta efterfrågad bildkategori på KB: post mortem-fotografier. Första gången det nya mediet togs i bruk var vid Oskar I:s död 1859. Året efter avled hans mor, den gamla änkedrottningen Desideria. Hon blev aldrig fotograferad under sin livstid men så skedde nu, då Gustaf Carleman (vars ateljé låg vid Gustav Adolfs torg nära slottet) tillkallades och tog denna bild, som enligt hovstatsräkenskaperna kopierades i 18 exemplar. Ett av dem finns i KB:s bildsamling Länk till annan webbplats..

Svartvit närbild i profil av ansiktet på en äldre kvinna som ligger ner med slutna ögon iförd en ljus spetsmössa.

Gustaf Carlemans post mortem-fotografi av änkedrottning Desideria 1860. Signum: KoB Fc.1

Inte bara kungligheter

På 1800-talet spreds sedvänjan att avbilda döda till borgarklassen, och denna typ av bilder förekommer på olika ställen i KB:s porträttsamlingar. Men de är inte helt lätta att hitta då de är insorterade bland övriga porträtt på den avbildade personens namn. Det finns alltså ingen särskild samling med dödsbäddsbilder, vare sig fotografiska eller i andra tekniker, och det framgår i regel inte i våra register vilken typ av bild som gömmer sig bakom ett signum i porträttsamlingen.

Dödsbäddsbilder kan alltså förekomma både här och där i samlingarna. De var som vanligast under de sista åren på 1800-talet men det finns senare exempel. Den döde låg ofta på sin säng eller i sin öppna kista så att släkt och vänner kunde ta ett sista farväl innan begravningen. Under tider när barnadödligheten fortfarande var hög var dessa bilder inte sällan den enda bild som fanns bevarad av ett barn, som annars riskerade att falla i glömska.

Men det handlade lika ofta om gamla människor som hade levt ett långt och förhoppningsvis rikt liv innan deras öppna kistor fotograferades hemma i salongen. I KB:s bildsamling finns till exempel ett privat familjealbum Länk till annan webbplats., där de döda släktingarnas liv och deras sista stunder beskrivs i anslutning till bilderna.

I väntan på döden

I KB:s handskriftssamling ser vi inte bara de många administrativa och personhistoriska aspekterna på döden i form av bouppteckningar Länk till annan webbplats., kondoleanser och testamenten. Med facit i hand vet vi att de som skrev ner sina sista önskningar inte alltid fick som de ville. Carl Michael Bellman beskrev till exempel utförligt hur han ville ha sin likprocession Länk till annan webbplats. men begravdes i all enkelhet i en omärkt grav.

Sorgkort, endast text

Sorgkort för C. M. Bellman finns i vardagstryckssamlingen

August Strindberg (som en gång i tiden jobbade på KB) visste uppenbarligen vad som förväntades av samtiden och uttrycker 1911 i "Min sista vilja" Länk till annan webbplats. att hans döda kropp inte får obduceras, ställas ut eller visas för andra än hans anhöriga. Det får heller inte göras någon dödsmask eller tas några fotografier. När det gäller själva begravningen vill han "föras direkt till grafven, kl 8 på en morgon, för att undgå samlingar af nyfikna.” Men vid Strindbergs begravning den 19 maj 1912 deltog omkring 60 000 personer i processionen till Norra begravningsplatsen i Solna. Begravningen dokumenterades i en journalfilm som finns bevarad på KB och som du kan ta del av i Stockholmskällan Länk till annan webbplats..

Rädslor och hågkomster

På Norra begravningplatsen vilar även en annan KB-profil, konstnärinnan Maria Röhl (1801–1875). Hon fick förhoppningsvis några av sina önskemål uppfyllda, däremot fick hon inte ligga i samma grav som sin älskade ”farbror” och mentor Christian Forssell. Det var mitt i sorgen efter honom som Maria Röhl hösten 1852 skrev ner sin "innerligaste och yttersta önskan":

Måtte min lekamen ej lefvande begrafvas.

Undertecknads innerligaste och yttersta önskan är att dess svepning måste bestå endast af en liten nattmössa, händerna knäpta till bön åfvan et lakan vikit öfver et enkelt täcke eller filt, hufvudet hvilande på en kudde utan spetsar, kistan utan all garnering. äfven om möjligt är at min kista sänkes i samma graf der min Farbror Forssell hvilar!!!

Maria Röhl

den 7 nov 1852.

[---] taflan som under glas omsluter hårlockar - lägg den i min kista äfven som 2 andra små paqueter med utanskrift liggande i min Burau.

Handskriven text i bläck på vitt papper.

Maria Röhls yttersta önskan. Signum: HS I.r.19:2

Maria Röhls uttryckliga farhåga att bli levande begravd kan tyckas märklig men denna rädsla var vanligt förekommande i slutet av 1800-talet då det cirkulerade många historier om skendöda människor som blivit begravda av misstag. Ett exempel hittar vi i Roggebiblioteket Länk till annan webbplats.. KB:s legendariske riksbibliotekarie Gustaf Edvard Klemming gick ett steg längre, han sägs ha varit så rädd för att bli skendöd att han förvarade en kista på jobbet.

1861, 14 år före sin död, ritade Maria Röhl denna teckning, som nyligen förvärvats till KB:s bildsamling Länk till annan webbplats.. Teckningen föreställer vid första anblick de tre små ”barnen Lagerberg” framför en tom fåtölj. Men den tomma fåtöljen representerar barnens mor som hade gått bort tidigare samma år, endast 27 år gammal.

Oval teckning föreställande tre små barn som sitter nedanför en tom fåtölj.

"Lagerbergs 3 barn" – utan sin döda mor. Signum: KoB. H. Konstn. Röhl, Maria A. 1

Genom den tomma fåtöljen är den frånvarande modern på något sätt ändå närvarande. Och bortglömd är hon inte – vi vet till och med hur hon såg ut tack vare en annan teckning av Maria Röhl. Hon ritade nämligen av Augusta Lagerberg 1847, som 13-åring med flicknamnet Aspelin, på en teckning som är digitiserad och fritt tillgänglig via Libris Länk till annan webbplats..

Med KB in i evigheten

På KB blir alla förr eller senare odödliga, har du väl hamnat i våra samlingar bevaras minnet av dig för evigt. Du behöver inte ens en dödsmask, även om en sådan kanske ger den mest sanningsenliga bilden av hur du en gång såg ut.

Strindberg ville inte ha någon dödsmask men det ville förhoppningsvis Carl Snoilsky (1841–1903), en annan av KB:s legendariska chefer. För honom kan vi idag möta ansikte mot ansikte i ett magasin under Humlegården.

Vit avgjutning av ett ansikte med skägg och mustasch i en låda med bubbelplast.

Carl Snoilskys dödsmask

En annan person som inte längre finns ibland oss men vars arv och minne lever vidare är kördirigenten Eric Ericson (1918–2013). Hans samling, som du kan läsa om i ett tidigare blogginlägg, står i fokus i Cecilia Rydingers bok Eric Ericson genom mina glasögon (2021) Länk till annan webbplats.. I ett nytt forskningsprojekt fortsätter hon att undersöka Ericsons konstnärliga och pedagogiska gärning. Cecilia Rydinger kommer till KB för att berätta om projektet i föreläsningsserien Berättelser från KB den 9 november. Välkommen!

Skribenter: Ulrika Strömquist och Catarina Nordling